Välkommen in i Pontuz och hans kollegors vardag och fritid. Här bjuds du på aktuella händelser, tips och råd, funderingar och tyckanden och mycket annat som faller dem in att dela med sig om. Ofta är det Pontuz själv som skriver, men då och då hoppar någon medarbetare in som gästbloggare. Mycket nöje!

[email protected]

Brödraskap med förhinder

Pontuz LöfgrenPontuz Löfgren, VD och fastighetsmäklare 2017-02-22

Hur gick resan till Mallorca med storebror Jonas, har flera i vänkretsen frågat? Hm… sådär, kan man väl säga. Det blev i alla fall mycket resande för pengarna.

Jag lättade från Kalmar klockan två på morgonen förrförra onsdagen. Tre timmars sömn var över och de kändes som tre minuter. Jag tuffade på söderut mot Kastrup genom ett sovande Södermöre medan lite fina snöflingor dansade glest ner mot marken. I höjd med Karlskrona blev dock snöflingornas dans helt annat än gles. Snön började vräka ner och halvvägs genom Blekinge var det tjockt med snö och tidningsbuden kröp fram. Längre fram på vägen syntes varningsljusen från dubbla plogbilar, som tog upp hela vägbanan.

Jag hade lovat Jonas att plocka upp honom precis före Öresundsbron vid Svågetorp. Vi hade bestämt vid femhugget eftersom flyget skulle lätta från Kastrup 07.00. Just nu visade hastighetsmätaren 45 kilometer i timmen och tiden gick oroväckande fort… Kvart i sex sladdade jag i alla fall in på Svågetorps parkering och storebror fick hoppa in i farten. Sedan gick det kanske något – ytterst lite – för fort över bron och vi kunde sladda in i parkeringshuset på Kastrup vid sextiden. Vi sprang bort till incheckningen, och den var fortfarande öppen! Två glada tjejer konstaterade glatt att vi hann, men att planet var fem timmar försenat.

Hm – kan inte ett tyskt flygbolag kommunicera ut det via till exempel sms år 2017? Dessutom berodde förseningen på en PLANERAD strejk i Berlin. Rutten skulle vara Kastrup-Berlin-Palma. Nu landade vi i Berlin fem timmar försenade och missade givetvis anslutningsflyget till Palma. Så vi fick tillbringa två timmar i den på tyskt vis korrekt uppställda kön till AirBerlins informationsdisk tillsammans med äldre damer med kraftigt blodsockerfall, innan vi flögs till till den romantiska staden Frankfurt. Där fick vi bo på ett otroligt charmlöst hotell med fem tyska stjärnor (vilket motsvarade ungefär två svenska), innan vi flög Frankfurt-Palma torsdag morgon och landade exakt ett dygn försenade på Palma flygplats. Fördelen mitt i eländet var att vi fick fantastiskt mycket brödratid.

Nåväl – nu var vi framme och det var dags att hämta hyrbilen. På plats nummer 187 i garaget stod tydligen en liten pärla och väntade i biluthyrarens jättegarage. Det stod bilar på exakt alla 500 platserna, förutom just på plats 187. Det rullar på nu, liksom. Efter lite spanska svordomar så kom dock en bil framrullad av en bekymmerslös spanjor.

Ett problem kvarstod dock – bagaget. Det stod kvar i Berlin och förväntades komma till Palma framåt eftermiddagen. Och av vår cykel- och brödraresa återstod nu ett och ett halvt dygn. Som tur är har jag en garderob med träningskläder, så jag fick klä upp min tio centimeter kortare bror med knäshorts som blev långbyxor och t-shirts som blev långärmade… Nej, nu överdriver jag nog. Väldressade fick vi i alla fall två fina bergsrundor och ett affärsmöte – och framför allt hann vi vara tillsammans. Cykelrundor och måltider innehöll skratt åt dråpliga barndomsminnen, förundran över alla tonårsdumheter, gråt över livsöden som drabbat familjen och pepp inför framtiden.

Jag flyttade 25 mil från min familj när jag var 18 år. Och jag har aldrig reflekterat över vad jag saknat, utan har varit nöjd med det liv jag skapat i Kalmar. Men när jag får vara med min storebror några dagar och vi verkligen hinner prata så saknar jag åren som gått något ofantligt. Den där ”sväng förbi-fikan”, ”kom in på jobbet-kontakten”, spontanbesöket eller den gemensamma träningsrundan saknar jag i efterhand. Blodsbanden är starka, de finns alltid där även om det är mer sällan man träffas under vissa delar av livet. Och även om vi alltid haft kontakt så bestämde vi nu att det är mötet som är på riktigt.

Så var rädda om varandra, får bli dagens visdomsord när livet nu rullar vidare!

Pontuz Löfgrens namnsignatur

Pontuz Löfgren, VD och fastighetsmäklare

Dela denna artikel på Facebook