Välkommen in i Pontuz och hans kollegors vardag och fritid. Här bjuds du på aktuella händelser, tips och råd, funderingar och tyckanden och mycket annat som faller dem in att dela med sig om. Ofta är det Pontuz själv som skriver, men då och då hoppar någon medarbetare in som gästbloggare. Mycket nöje!

[email protected]

En norrmans vägval

2010-04-10

Förlängde min Mallorcavistelse med tre dagar vilket innebär att jag nu, lördag kväll, fortfarande sitter kvar på den underbara ön.

Jag hade bestämt med min gode, norske vän Jens att vi skulle på äventyr idag. Och visst blev det äventyr. Förra veckans blogg kunde ha blivit den sista.
Vi skulle göra en liten bergsvandring nedför en uttorkad (trodde vi) älv, som mynnar ut i Europas vackraste älvmynning Sa Colobra. Jens hade läst på så vi skulle köra en "turistvandring", vilket innebar gympadojor, badshorts, t-shirt och lätt packad ryggsäck.

Halv nio på morgonen bar det av upp i bergen på västra Mallorca. Vi stannade bilen vid den bergskiosk på cirka 1500 meters höjd som Jens antog var startpunkten för turistvandringar. Lite konstigt att ingen annan var här för att vandra.

Det började bra med en trevlig promenad, lite stenigt och klippigt och inte helt omanligt. Vandringen skulle ta tre timmar, cirka tolv kilometer, så vi höll ett behagligt tempo.

Så småningom blev det brantare, och snart var det hasning på bred röv vilket passar mig bra. Bergpassivet började likna Mallorcas Gran Canyon och helt plötsligt var ravinen upp emot åttio meter djup - solen hade inte varit här sedan morerna drog från ön. Utan förvarning tog det liksom slut. Vattenfall - sedan 200 kvm bergsjö. Vi måste hoppa tre meter ner i tiogradigt vatten, simma 15 meter och sedan gå vidare - yippeee!

Jens, som bland annat är grundare till Nordic Military School, förklarade att kroppen skulle komma i lite chock ... Jodå, han hade så rätt. Hyperventileradags. När den lilla manövern var över gick vi vidare, blöta. Vi hade ju typ 10,5 km kvar. Ingen sol, inga torra kläder, inget humör. En död bergsget mötte oss sedan, han hade fallit cirka 70 meter - inte ens han klarade detta och han kan inget annat än klättra i berg. Kunde, menar jag.

För att inte bli långrandig flyttar vi fram historien en timme (som inneburit många stup, forsar, hala stenar, grottor och annat elände). Helt plötsligt hör vi röster nedanför oss. Där nere står tre spanska klättrare och tittar på oss som om vi vore ufon. Eehh? Jens hejar glatt. Vi förstår snart att några av oss är riktigt fel. Jag och Jens i badshorts och t-shirt. De här killarna hade dubbla våtdräkter med luva, hjälm, vattensäkra klättrarskor, rep, klätterjärn, torrväskor och klätterhandskar.

Framför oss i den tänkta färdriktningen såg vi liksom bara intet. Tio meter längre fram var det något som stupade. Typ tolv meter. Jens frågade spanjorerna om vi skulle gå vidare. "Inte ni". Vi fixar nog det här, tyckte Jens. "Impossible" var svaret.



När vi tittade över stupet höll vi med - det var dags att ge upp och börja fundera på vägen tillbaka. Jens frågade då vad forsen hette. "Sa Fosca" svarade spanjoren. Sa Fosca är ju för h-e den farligaste leden på hela Mallorca!! Vi hade parkerat bilen vid fel bergskiosk och således tagit fel uttorkade älv ner.
Innan vi gick så såg vi tre spanjorer kasta sin utrustning utför stupet i torrväskor... Det tog många sekunder innan vi hörde plasket, och vi såg inte vattenhålet de landade i. Efter kom spanjorerna hoppande rätt ut med ett tjut, och prickade samma hål... tror jag - för vi såg dem aldrig mer. Den långa vandringen hem hade börjat.

Åtta timmar senare satt vi hemma på min altan, i strålande sol och 25 gradig värme, blåslagna och lätt flinande. "Sa Fosca", sade Jens och skrattade. "Din jävel", sa jag... innan bägge flabbade och skakade på huvudena.

I morgon är det dags att flyga hem - känns tryggt att komma till kontoret och mina andra goa vänner.

Ha en underbar vecka/Pontuz

Dela denna artikel på Facebook