Välkommen in i Pontuz och hans kollegors vardag och fritid. Här bjuds du på aktuella händelser, tips och råd, funderingar och tyckanden och mycket annat som faller dem in att dela med sig om. Ofta är det Pontuz själv som skriver, men då och då hoppar någon medarbetare in som gästbloggare. Mycket nöje!

[email protected]

Mitt liv som bergsget

Pontuz LöfgrenPontuz Löfgren, VD och fastighetsmäklare 2014-07-29

Tidig söndagsmorgon och bilen ser ut som en del av en nordafrikansk kamelkaravan som ska på turné strax efter Kristi födelse. Ur garaget rullar en liten Seat med tre mountainbikes på ställ där bak, komplett packning för tävling och tre blekfeta skandinaver. Jag, norrmannen och nu dessutom ett tillskott från Lidingö, som lystrar till namnet Patrik, är på väg till Porto Sollér för triathlontävling Mallorcan style.

Min magkänsla säger redan nu, tre timmar före start, nej, nej, nej. Klockan är inte sju ännu och solen på himlen ser redan ut som farmors gamla värmelampa. Dessutom triathlon på Mallorcanskt vis, vilket innebär atleter formade som bergsgetter, noll säkerhet, duktiga simmare och lite oklara regler. Det jag visste var att vi skulle simma 1 000 meter i öppet hav. Inga konstigheter om det nu inte vore så att jag skarpt ogillar just det blöta momentet i denna sport – och framförallt utan våtdräkt, vilket är förbjudet. Jag skulle väl dessutom bli skållad om jag använde en när vattentemperaturen är 26-27 grader Jag visste också att vi skulle cykla mountainbike i bergen. Och det kan man ju tycka verkar kul. Nu prövade jag just mountainbike i fredags för första gången i mitt liv; stötdämpare som kan kopplas ur och i, hydrauliska bromsar, crossdäck och en jäkla massa växeldrev – så på lägsta växeln gick benen som en trumvirvel. Norrmannen, som är en riktig fena på det här, hade hyrt detta 50 000-kronors motorcross-look-a-like som jag skulle färdas på.

Han tog ut mig på en ”tur” i bergen hemmavid. Inget norrmannen gör är lagom, så vi for upp på en getstig med 15-procentig lutning där dessutom ett stenras tydligen just hade inträffat. Och cirka 400 höjdmeter senare så skulle jag tydligen åka störtlopp på hjul nerför samma getstig med stup på bägge sidor. Vi här hemma ska vara glada att inlandsisen drog förbi Norden, för den gjorde många stenar runda. Här fanns aldrig någon inlandsis så stenarna var spetsiga och såg ut som vägkoner med spets. Och så höll det på, upp och ner, i fyra timmar. Det var längesedan jag upplevde fysisk rädsla – i fredags var den konstant i fyra timmar. Men som min kloke vän sa när vi var hemma: ”nu kan du ju i alla fall din cykel”. Jäpp.

Tillbaka till Porto Soller, som vi nu kommit fram till. Vi lastar av cyklarna och märker att det runnit olja ur min hydrauliska frambroms. Inget tryck, oljan urrunnen, ingen bromsfunktion. Inte bra när man ska försöka överleva i steniga, grusade, håliga, branta nedförsbackar. Dessutom i flock med spanjorer, som älskar att utsätta sig för dödsfara – de tycker det är så kul att de bara tjoar när det går utför. Vi förstod snabbt att min cykel inte skulle klara inpasseringen till växlingsområdet där alla cyklars funktioner plus hjälm och lite annat kollas. Dags för pojkstreckbus. Norske Jens och Patrik går mot inpasseringen, jag står i bortre änden av området, och när Patrik och Jens börjar stimma med inpasseringspersonalen så lyfter jag helt sonika min cykel över kravallstaketet som fungerar som avspärrning. Och vips kunde jag vara med i tävlingen. Ja ja, jag vet att det inte var ok men nu blev det så… och lite spännande var det . Det dummaste med detta var väl att jag nu skulle ställa upp med bara en fungerande broms i den här terrängen.

Dags för start på stranden, och två minuter i tio är det fortfarande lite oklart hur banan ska gå. Men jag är rätt säker på att jag inte kommer att ligga i täten så jag bryr mig inte så mycket – jag är mest inriktad på att få luft de närmaste 1 000 metrarna. Allt går bra och döm om min förvåning när jag kommer upp – jag hade simmat en kilometer på nytt personligt rekord, vilket i och för sig inte är så snabbt. Men för första gången hade jag lite sällskap på simningen. Min cykling är som när Stenmark skulle åka störtlopp, liknar nog mest farmor på moped inkastad i en VM-tävling i motocross. Fyra varv upp till fyren i Porto Soller (ni som varit där vet det är höööögt upp). Det går lite sisådär då jag är ovan med både cykeln och tekniken uppför, och jag är riktigt chicken (eller förståndig) nedför. Därefter är det växling till löpning på samma bana. Nu är det inte kul att väga 95 kilo. Paketet ska upp till samma fyr och dessutom ner utan att rulla som ett bowlingklot. Ett par timmar efter start når jag så äntligen målportalen, skapligt pigg trots terrängen och 35 graders värme.

Jag är otroligt nöjd med att jag inte hann bli eftersökt av sjöräddningen i den här tävlingen, och glad över att jag lyckats ta mig upp och ned för en rullstensås utan att behöva mumifiera mig med plåster… och förmodligen några kilo lättare.

Ja, mina vänner – så här kan en helt onormal semesterdag se ut på Mallorca.

Nu när du läser det här är jag faktiskt på väg till Sverige igen – mer taggad och utvilad än någonsin.

Och trots att vädret verkar ha vänt hemma så hoppas jag att solen lyser just på dig!

Allt gott/Pontuz

Pontuz Löfgrens namnsignatur

Pontuz Löfgren, VD och fastighetsmäklare

Dela denna artikel på Facebook