Välkommen in i Pontuz och hans kollegors vardag och fritid. Här bjuds du på aktuella händelser, tips och råd, funderingar och tyckanden och mycket annat som faller dem in att dela med sig om. Ofta är det Pontuz själv som skriver, men då och då hoppar någon medarbetare in som gästbloggare. Mycket nöje!

[email protected]

...och då svängde vägen

2013-05-14

Solen smög upp och började lysa över den mallorcanska mittlandsplatån. Jag och Duracell-Johan var på väg över ön för att i arla timme ta oss till Ironman-starten i Alcudía. Vi anlände till startområdet strax efter klockan sju, då det redan var full aktivitet hos de 3 200 startande cyklisterna.

Växlingsområdet med alla dessa cyklar är ungefär 300 meter långt. Och att döma av värdet på de uppställda cyklarna förstod vi att det var ett starkt startfält. Rutinerade killar och tjejer från hela Europa fanns på plats, då många har Mallorca Ironman som sin start på säsongen. Vi kände oss som pojkarna från landet.
Jag förstod tidigt att det skulle bli en tuff start på simmomentet, då det i vår startgrupp - män 40-45 - var över 500 startande som skulle i vattnet samtidigt. Och den efterföljande gruppen var lika stor.
Jag var nervös med tanke på vad som hände i Kalmar i somras. Mentala spöken måste bort. "Two minutes to start". Pulsen steg så att jag kunde höra mina egna hjärtslag.
"Pang" och vi var iväg. Strandstart innebär att alla springer ut i vågorna och iväg mot första boj. Slag och sparkar som vanligt. Trångt, trångt, trångt i vattnet. Jag försökte crawla men kom inte fram. Hjärnspökena gjorde sig påminda. Lätt panik. Och historien upprepade sig. Panikångest de första 500 metrarna, motströms och allmänt skvalpigt.

Det är en kilometers simning innan vi vänder in mot land igen och jag hade en tuff resa dit. På hemvägen gick det dock bättre och jag kom in i simningen. Jag kom fram på 48 minuter, vilket motsvarar en halvtimme bättre omräknat till Kalmars fulldistans. Det är ok tidsmässigt, men jag är allt annat än nöjd med min simning.


Äntligen cykel. De första två milen har en bergsstigning på 700 meter. Jag passerade många cyklister och tempot var högt. Efter en tung cykling på lägsta växeln mot toppen av berget var det äntligen dags för utförslöp och snabb cykling, vilket passar min tunga kroppsbyggnad bra (de flesta ser ut som gaseller). Nu skulle det gå fort... För fort, skulle det visa sig. Vi låg på en hastighet på drygt 50 kilometer i timmen utför, då jag såg varningsskylten om att sakna ner inför en kurva.
Dessvärre såg inte de två cyklister som precis körde om mig skylten i tid. Så de fick panikbromsa, hakade i varandra, klarade inte den 150-gradiga vänstersvängen och gick i backen båda två.
Jag hann väja, men kraften i inbromsningen och den samtida snedställningen av cykeln var så kraftig av mitt bakhjul vek sig. Jag höll mig på benen men cykeln var obrukbar. Det var en enda röra på platsen - ambulanser körde iväg med två cyklister, två till hade klarat sig hyfsat och en fortsatte tävlingen medan jag plus någon till hade klarat oss men tvingades bryta eftersom cyklarna var skrot.
Så Ironman-dagen var över och jag var ledsen men ändå glad. Glad att jag klarade mig oskadd - och jag fick senare höra att även de andra var OK, men sönderskrapade och med näsbrott och nyckelbensbrott. På någon sekund passerade livet förbi. Helt andra saker än tävlingen blev viktiga. Livet blev viktigt.
Med Peak-Jonas skadad dagen före start var det bara Duracell-Johan som kom i mål av oss. Han gjorde ett riktigt bra lopp. Precis som Robban, "Putte" och Henric, som var andra Kalmartriathleter på plats. Och nu är det bara att åka hem och fortsätta förberedelserna inför Ironman Kalmar i augusti...

 

Må väl/Pontuz

Dela denna artikel på Facebook