Välkommen in i Pontuz och hans kollegors vardag och fritid. Här bjuds du på aktuella händelser, tips och råd, funderingar och tyckanden och mycket annat som faller dem in att dela med sig om. Ofta är det Pontuz själv som skriver, men då och då hoppar någon medarbetare in som gästbloggare. Mycket nöje!

[email protected]

Tillbaka på brottsplatsen

Pontuz LöfgrenPontuz Löfgren, VD och fastighetsmäklare 2015-07-22

Och så var det då dags igen. Jag var tillbaka där allt skedde första gången. Jag var tillbaka på Porto Cristos strand, på Mallorcas östra kuststräcka. Här stod jag för sex år sedan. 112 kilo jättegosig… eller i alla fall jättemjuk. Min norske vän Jens hade ringt mig precis innan jag flög ner den gången och frågat: ”Kan du simme?” Klart jag kan simma, det vet du väl? ”Kan du simme 200 meter?” Jajamensan. ”Bra, då ska du simma en sträcka i vårt triathlonlag i Porto Cristo på lördag.”

Jag hade då inte en aning om vad jag gav mig in på, men några dagar senare stod jag i alla fall på stranden i ett par badbyxor modell fotbollsshorts. Lite smårund, och jag hade glömt mina simglasögon så jag fick låna Jens dotters Hello Kitty-glasögon i rosa – vilka just då matchade min hudfärg perfekt. Jag skulle simma vår första sträcka, Jens skulle sedan cykla mountainbike på en stadsbana och min andra norske vän här nere, Henric, skulle springa avslutningssträckan.

När jag stod där på stranden frågade jag försynt runt bland de cirka hundra startande spanjorerna ”Can somebody speak english?” Alla skakade på huvudena. Nähe. Men till slut kom det fram en liten spanjor som räckte till min bröstkorg, och som likt resten av startfältet hade sponsrade speedsuitdräkter och vägde 55 kg muskler. 

Jag frågade honom hur bansträckningen gick. Han pekade ut mot en gul boj. Och det såg ut att stämma bra med de 200 meter som Jens nämnde. Spanjoren var dock inte riktigt klar. Han pekade på en annan boj som låg utanför hamnen och en tredje boj som låg ännu längre bort. "Men", sade jag, "det där är inte tvåhundra meter." ”No no, it is 600 meters.” 

Oj då. Starten gick och jag crawlade på rejält de första 25 metrarna - sedan stendog jag. Uuuuh, så jobbigt. Vi simmade mellan ett antal segelbåtar och alla hejade glatt när jag simmade… nu bröstsim… förbi dem. Jag började fundera på om jag skulle dö. Hur är det med säkerheten? Jodå, det stod en äldre spanjor i sin lilla båt, mitt i banan… och rökte. Han tittade inte ens åt mitt håll.

En väldigt lång stund senare nästan kröp jag upp på stranden för att växla. Barnen grät då de förmodligen trodde de skulle få dragga efter mig, och all uppmärksamhet hade för länge sedan förflyttats mot cykelmomentet. Men Jens stod kvar på stranden och ville ha det där ”chippet” jag hade runt benet och som fungerade som stafettpinne. Nu var det bara det lilla problemet att jag visst hade tappat det under min lilla simtur. Det blev lite dålig stämning där på stranden, kan man väl säga. Och så var alltså min historik gällande just triathlon i Porto Cristo.

Historien sedan dess känner ni ju till. Jag har ändrat lite på mitt liv så nu är det 20 kilo färre, många träningstimmar och ett antal triathlon senare.

Hur gick det då i helgen? Ja, ungefär som för sex år sedan skulle jag väl vilja påstå. Skillnaden var att nu stod även jag i speedsuit, med riktiga glasögon. Och den här gången skulle jag tävla individuellt.

Det stod 200 spanska muskelknippen på startlinjen. Jag kände mig dock i kanonform så nu skulle den store vikingen visa var skåpet ska stå. Sträckorna var först 600 meter simning. Sedan 1,4 mil mountainbike genom stan, ut på en slingrande skogsstig som mer såg ut som ett stenröse, nedför en trappa på cirka 100 meter med en 180 graderskurva ner mot stranden. Efter tre sådana varv var det till sist dags för fyra kilometers stadslöpning. En lagom distans så här på semestern.

Jag kom iväg bra på simningen, låg med i fältet (i och för sig en bit bak) när vi passerade bojen vid 300 meter. Men sedan blev det lite lurigt. Jag hade koll, vid andningarna, på två simmare som drog iväg mot målbojarna. Så jag simmade med dem utan att egentligen kolla var alla andra var. Och de var tydligen på väg mot en annan boj. Snart upptäckte Snygg-Carlos, som låg först bland oss, detta och gjorde en 90-graders sväng. Vi var riktigt fel.

Hade det varit för några år sedan hade jag stannat och lipat. Men jag smålog, tänkte tillbaka på min förra tävling här och bet ihop. Upp ur havet, i slutet på fältet men ändå  ”med”.

I och med att jag inte har någon mountainbike här så hade jag hyrt en fin rackare. Problemet är att det är speciella pedaler som passar till speciella skor på en sådan cykel. Och sådana skor gick inte att hyra, så jag fick ta mina vanliga racerpedaler och montera på den här cykeln. Skorna till sådana pedaler är väldigt ”hala” att springa på asfalt med.

Upp ur vattnet, in i växlingsområdet, snabbt på med grejerna och så iväg för att ge mig ut på cyklingen, som började med ett litet uppförslut och en svag högerkurva där man fick hoppa på cykeln. Och tjoff så var Bambi ute på hal is. Den store vikingen föll till backen. Jag skulle snabbt upp men halkade igen såklart. Kedjan hoppade dessutom av och halva Mallorcas katalanspråkiga befolkning rusade dit för att hjälpa mig. Det var ingen vinnaraura kring herr Löfgren direkt. Men jag kom i alla fall upp på min demoncykel och började jaga ikapp.

Det gick fint genom stan men sedan skulle vi ut i stenröset. Mina raceerpedaler löste ut för lätt och jag ”tappade” pedalerna på första stenbumlingen jag skulle över. Dammet rök och jag spottade. Jag kände snabbt att det här kan inte gå bra. Jag hade aldrig cyklat på den här typen av bana och blev bara så skiträdd.

Efter att ha cyklat förbi ett par rejält vurpade spanjorer och själv varit på väg i backen några gånger slet jag av mig nummerlappen. Med åren har jag lärt mig värdera risk kontra möjlighet. Jag hade inget att vinna genom att fortsätta, och risken att inte komma till start i Kalmar den 15 augusti var överhängande. Så med sänkt huvud, riktigt dammig och skitig, rullade jag in i växlingsområdet. Någon sa något till mig på katalan. Jag svarade på svenska. Hon log. Det hon inte förstod var att jag sa ”Ser du mig en gång till på en mountainbike i Porto Cristo så ring någon anhörig för då har något slagit slint i mitt huvud.”

Snipp snapp slut så var denna lilla tävling (och blogginlägg) slut.

För övrigt skiner solen och jag mår bra...

Pontuz Löfgrens namnsignatur

Pontuz Löfgren, VD och fastighetsmäklare

Dela denna artikel på Facebook