Bloggen

“Alla” var där

Skrevs den 7 februari 2010

Guldfest - röda mattan var utrullad. Sporthallen omgjord till galapalats med underbara kreationer som dolde allt vad sporthall heter. Fina dukningar och härliga ljussättningar. Kalmars egen galakväll skulle gå av stapeln.

Kommunstyrelsens ordförande Johan Persson inledde galan. Han balanserade galant på den sköra linjen mellan att vara byråkratiskt tråkig och att bara vara trevlig - det blev trevligt. Priser delades ut till lovande idrottsmän, beundransvärda medmänniskor, duktiga företagare, förebilder med flera. Stolta, lyckliga och samtidigt ödmjuka vinnare.

Dragplåster som Adam Alsing, Lasse Berghagen och Ann Westin stod för en del av underhållningen. Nästan 600 personer var där - övervägande delen med en eller annan anknytning till Kalmars näringsliv. Alla serverades (med tanke på antalet gäster) en bra trerättersmeny och servicen var bra (förutom baren, som var alltför långsam när 500 personer vill börja festen samtidigt). Då vet jag ändå att Kalmarkrogarna samtidigt hade en stor fest på slottet för över 300 gäster plus att alla krogar var öppna som vanligt, och med hänsyn till detta var det en imponerande personaluppsättning.

Kul att träffa alla nya, unga, företagare som verkligen tar för sig och som jobbar hårt med sitt nätverkande. Jag hade en rejäl bunt med visitkort i kavajen i morse. Förslag på allt från styrelseuppdrag till mentorskap till traditionella samarbeten. De unga företagarna är inte förstörda av gamla kluster, falska ryggdunkningar och diskussioner där kappan vänds efter vinden snabbare än en vindflöjel - fortsätt stå upp för era visioner och åsikter så har Kalmar en ljus framtid! En del kritiker tycker att Guldfesten är en klubb för inbördes beundran. Jag är dock av en annan åsikt - det är bra när duktiga människor får den uppskattning de förtjänar. Som jag sagt många gånger förr så är vi svenskar dåliga på att ge beröm.

I fredags var det först fotografering och sedan utbildning. Alla var nyklippta och fina - Henkes haka var som en nypudrad barnrumpa, så det blev Boxer-Robert istället för Persbrandt. Därefter skulle det bli utbildning för hela slanten - men icke. Föreläsaren satt fast i Stockholm, inga plan kunde lyfta på grund av dimma. Snabb omplanering - det blev säljutbildning istället för mäklarengelska, som vi egentligen skulle haft. Och det blev, trots kort framförhållning, en riktigt bra dag.

Just nu, i skrivande stund, verkar det som kräksjukan nått familjen - varför händer alltid sånt när inte Lena är hemma? Dags att badda panna...

Hörs i veckan/P

s namnsignatur