Välkommen in i Pontuz och hans kollegors vardag och fritid. Här bjuds du på aktuella händelser, tips och råd, funderingar och tyckanden och mycket annat som faller dem in att dela med sig om. Ofta är det Pontuz själv som skriver, men då och då hoppar någon medarbetare in som gästbloggare. Mycket nöje!

[email protected]

ÅRETS OFRIVILLIGASTE TRÄNINGSPASS

Pontuz LöfgrenPontuz Löfgren, VD och fastighetsmäklare 2019-07-16

​Jag är en hyfsat van resenär. Flyger en del inrikes i jobbet, än mer utrikes privat i Europa och även till mer fjärran destinationer. Jag känner mig rätt trygg och säker i mitt resande, är bekväm på flygplatser och till och med fascinerad av dem. Människor med förväntningar, tårögda avsked, sprudlande möten, fotograferande turister, stressade affärsmän, ensamresande barn, pensionärer med assistans och påpälsade afrikaner – alla möts och skiljs åt.

Jag är en hyfsat van resenär. Flyger en del inrikes i jobbet, än mer utrikes privat i Europa och även till mer fjärran destinationer. Jag känner mig rätt trygg och säker i mitt resande, är bekväm på flygplatser och till och med fascinerad av dem. Människor med förväntningar, tårögda avsked, sprudlande möten, fotograferande turister, stressade affärsmän, ensamresande barn, pensionärer med assistans och påpälsade afrikaner – alla möts och skiljs åt.

När jag nu i dagarna – på grund av ett avtal ”modell större” – fick avbryta min semester för att ta mig från Palma till en annan destination i Europa, med mellanlandning i Barcelona, kände jag ingen större oro. Adriana körde mig tidigt i måndags morse till Palma flygplats. Det var en blandad komplott av flygbolag inblandade för att nå slutdestinationen och när jag landade på Barcelonas flygplats El Prat hade jag 30 minuter till nästa boarding.

Jag kollade informationsskärmarna men hittade inte min nästa flight. Konstigt. Jag är inte den som går till Informationsdisken i första läget men nu fick jag ta och kravla mig dit. ”Du ska till Terminal 2C. Gå bara mot utgången och ta en grön buss så kommer du dit”, sade killen i Informationen vänligt.

Men vad f-n – fler terminaler? Buss… och nu bara 20 min till boarding! Jag satte av i värsta galopp och ni som varit på Barcelonas flygplats vet att den är rätt lång. Lägg därtill att det är högsäsong för resandet.

Jag kom ut precis när bussen rullade in och jag hoppade på… men kör då! Icke – han skulle vänta in fler passagerare. Men med 13 minuter kvar till boarding började vi rulla. Jag satt på helspänn – hur långt kunde det vara?

Bussen rullade in vid en terminalbyggnad där jag hoppade av och rusade in i hallen. Jag letade efter mitt nästa flyg, som skulle avgå från R09C… Fan, jag var på Terminal 2B. Ut igen där jag dök på en västprydd herre som pekade långt bort. 8 minuter till boarding och jag var inte ens i rätt byggnad.

En nu genomsvettig Pontuz satte av mot nästa terminal, i 30 grader och hög luftfuktighet. Jag kom i i rätt terminal (helt tom, som tur var) och sprang genom säkerhetskontrollen. Bardingtiden hade passerats men jag fick visst hopp när de skannade mitt boardingpass i securityn och det lyste grönt.

Med svetten rinnandes rundade jag ett korridorshörn och sprang rätt in i kön till min flight. Kön var 30 meter lång och bordningen hade inte ens startat. Min ljusblå piké var mörkblå och all Ironmanträning kändes som bortblåst när jag satt helt genomsvettig och helt slut på en bänk. Jag fick en hel jobbiga blickar från medpassagerarna, som antagligen tänkte att där sitter en riktig amatör.

Jag hann faktiskt in på toaletten för att fräscha till mig innan jag steg på planet där jag nu sitter mellan två glada damer och skriver blogg. Jag skulle egentligen skriva om mötet jag är på väg till, men det håller vi på ett tag till… det här blev ju en hyfsad story ändå.

Pontuz Löfgrens namnsignatur

Pontuz Löfgren, VD och fastighetsmäklare