Brödraskap med guldkant

Skrevs den 8 februari 2017

Februari blir en månad med många resor för min del. ”Jobbar du aldrig?” undrar vän av ordning. Jodå, in snitt ungefär sextio timmar i veckan – det har jag alltid gjort och kommer förmodligen alltid att göra. Det ger lite extra semester, men de flesta resorna till mitt älskade Mallorca är faktiskt jobbresor eftersom vi säljer finfina bostäder där. Sedan är det ju sällan som jag lägger de företagsstrategiska pusselbitarna på kontoret…

Sådärja. Det var det lutherska försvarstalet, vilket jag ju inser att det inte alls finns något behov av. Och nu var det inte det jag skulle skriva om, utan om min första februariresa som jag redan har påbörjat. Idag, natten mellan tisdag och onsdag, lämnade jag nämligen Kalmar klockan två på morgonen och började köra mot Kastrup, där planet lättar mot Palma i arla morgonstund. Men innan jag äntrar Öresundsbron plockar jag upp min storebror Jonas som kommer nerfarande på E4 norrifrån.

Jonas lever fortfarande – efter ett antal gästspel på andra orter – sitt liv i våra barndomskvarter kring Jönköping (morsans navelsträng sträcker sig inte längre än så) medan jag redan som 18-åring flyttade till Kalmar i min starka tro att bli fotbollsproffs… Jag undrar hur livet sett ut om någon hade berättat för mig att det var en lönlös dröm innan jag for till Kalmar.

Flytten gjorde att vi tidigt började leva våra liv långt ifrån varandra. Långt ifrån spontana besök, långt ifrån en fika på stan eller en söndagsmiddag tillsammans hos föräldrarna. Och när livet formas med respektive arbetsbanor, familjebildning och allt det där andra som kallas livet blir det broderliga umgänget allt mindre.

De här dagarna ska vi dock råda bot på detta. Barn och kärlekar får stanna hemma, vi drar iväg själva i tre dagar för att umgås och förena nytta med nöje i vårt gemensamma intresse triathlon. Tre dagar med träning, samtal, långa middagar, många fikastopp på cykelturerna och att bara få vara bröder. Det är verkligen dagar med guldkant.

”Bröder behöver inte nödvändigtvis säga något till varandra, de kan bara sitta i ett rum tillsammans och vara helt bekväma med det.” Det sade den kanske inte djupaste filosofen Leonardo DiCaprio, men det ligger mycket i det han säger. Nu brukar kanske inte just tystnad vara någon stor del av en sådan här resa, men innebörden i uttalandet är stark. Oavsett hur länge vi varit ifrån varandra så är vi verkligen bröder direkt när vi möts. Det är en häftig känsla!

Dags för take-off. Take-off för tre speciella dagar med brodern jag älskar, till platsen jag älskar.