​Cape Epic: Med smärtan som ledsagare

Skrevs den 31 mars 2023

Att våga ställa rätt frågor till sig själv är en av de viktigaste sakerna här i livet. Och när jag nu sitter på planet hem från Kapstaden och har genomfört Cape Epic – världens tuffaste mountainbikelopp – så är kanske frågan ”varför?” på sin plats. Men först en recap av tävlingen.

Cape Epic är inte bara ett åttadagarslopp där 65 mil ska cyklas, 16000 höjdmeter besegras, långa sträckor på bergiga stigar med avgrunden bara decimetern bort och med en kraftig stigning. Cape Epic är inte heller bara att klara en mils klättring där det är så brant att framhjulet släpper om du lutar dig lite för mycket bakåt (om du å andra sidan lutar för mycket framåt så får du inget fäste på bakhjulet), och där du cyklar i ungefär fem kilometer i timmen på lägsta växeln eftersom det är så brant – det går alltså så sakta att du nästan välter. Och Cape Epic är inte bara att sitta på sadeln i ovan nämnda terräng sju till åtta timmar om dagen, åtta dagar i sträck med fullt fokus varje sekund för att inte krascha utför.

Cape Epic innebär också att bo i ett minitält tillsammans med den packning du ska klara dig på i åtta dagar. Ett tältliv (med allt vad det innebär i form av bajamaja, gemensamma frukostupplägg, gemensam revelj till afrikanska trummor med mera) som efter några dagar blev fruktansvärt eftersom en storm drog in över området så att tomma tält flög i väg och vatten bokstavligen flöt inne i tälten under de två nätter då vi behövde som mest vila.

Cape Epic innebär att du konstant måste få i dig näring före, under och efter dagsetapperna för att du ska överleva. Därför var den magåkomma jag hade de första fyra dagarna väldigt ovälkommen – ingen näring stannade i kroppen och ”fem i tolv” fick jag behålla maten.

Ditt material ska också hålla för de extrema påfrestningar som uppstår i utförskörningen i höga hastigheter och på obefintliga stigar. Om det händer något måste du själv kunna reparera skadan ifall det sker mellan servicestationerna. Vi hade tre punkteringar, ett trasigt bromsok och två bromsklossbyten, vilket sinkade oss otroligt mycket två av dagarna.

Du ska inte krascha eller på annat sätt haverera fysiskt. Vi hade några lättare krascher men vår stora incident var att läkarna plockade Jens ur loppet efter onsdagens etapp. Efter lite dropp på kvällen var Jens själv redo för att fortsätta men njurarna hade tagit för mycket stryk så det blev sjukhus ett par dagar. Det innebar att jag fick fortsätta själv, vilket var både ledsamt (för Jens skull), mentalt tufft och att vi som lag inte fick någon placering. Men jag fick fortsätta loppet.

Cape Epic är att klara smärta. Efter några dagar är det sår på sittbenen men du måste ändå sätta dig på sadeln åtta nya timmar nästa dag. Och nästa. Och nästa… Händerna värker efter allt bromsande och parerande och jag saknar fortfarande känseln i tre fingrar. Musklerna är såklart helt slut och det krampar på ställen på din kropp som du inte ens visste existerade. Likväl måste du upp nästa dag när reveljen går över lägret 04.50 och förbereda dig för en ny etapp.

Så jag återkommer till frågan ”varför”?

Jag har inget kvar att bevisa efter ett tiotal hel- och halv-Ironman. Men jag vill veta att jag fortfarande 52 år gammal kan förbereda mig fysiskt och mentalt på i princip vad som helst om jag är disciplinerad. I oktober började jag därför förbereda mig med strukturerad cykelträning, rätt kost, i princip ingen alkohol förutom något glas vin till maten (så har det i och för sig varit i princip de senaste tolv åren), sömn och styrketräning.

Om jag klarar en tävling som Cape Epic i åtta dagar är det dessutom inte sådär himla mycket som blir jobbigt i vardagen. Jag har tidigare kunnat ta fram minnesbilder från Ironmanloppen när jag till exempel var helt slutkörd på jobbet. Jag visste då att det finns fler dimensioner av trötthet och jag fortsatte jobba.

Om jag jämför ett fulldistans-Ironman med cape Epic så är det här som att köra ett Ironman, förutom det sista tolv kilometer långa varvet på löpningen. Och ett Ironman är jobbigt nog – men att göra det varje dag, åtta dagar i rad, och bo i tält dessemellan är någonting heeelt annat!

Det här blev ett långt inlägg så jag stannar nu återkommer om några dagar med små episoder som kan vara lite kul att berätta om. Sedan blir det inte mer mountainbikesnack på väldigt länge, jag lovar!

Till sist så att jag inte glömmer det: Tack för all fantastisk pepp under veckan! Det har hjälpt oerhört mycket när det varit som jävligast.

Om ni vill se häftiga klipp och bilder så finns Cape Epic i sociala medier och framförallt på Youtube.