Doften av en kladdkaka

Skrevs den 8 december 2015

Vinden slår hårt mot oss från Kalmarsund, pannlamporna ger oss en punkt att följa och på vägen ut mot Stensös yttersta spets är det svårt att prata när vinden skickar våra ord in mot stan. Garminklockan blinkar till och visar 17 kilometer medan kilometertiden är 5,12 min.

Helgens morgonpass har blivit ett kvällspass denna kulna kväll. Det är jag och min följeslagare Duracell-Johan som är ute, och ikväll har vi dessutom kollegan Mäklar-Alex med oss. Alex ska göra sin Ironmandebut om exakt nio månader och sexton dagar, vilket han är mycket medveten om. Så vi hade en liten uppstartshelg inför 2016 års tävlingar.

Jag har haft svårt att motivera mig med träningen i höst. Jobbet har tagit mycket tid eftersom vi har sålt mer än någonsin, så det har stannat vid spontanträning fyra dagar i veckan – helt utan struktur och tanke, men med mycket glädje vilket är nog så viktigt. Nu är det dock dags att ta tag i det här ordentligt igen.

Träningen, kalenderdisciplinen, maten, prioriteringen. Tre av fyra punkter är hur lätta som helst. Den fjärde är värre – maten. Det räcker att jag känner lukten av en kladdkaka så går jag upp ett kilo, som sätter sig exakt runt midjan och rumpan. Och med facit i hand nästan fyra månader efter Ironmanmålgången verkar det som jag har känt doften av väldigt många kladdkakor…

En anekdot i sammanhanget är att jag spräckte kostymbyxor i parti och minut när jag toppade min viktkarriär på 112 kilo. Detta gladde både Stefan, som äger Inside, och mina kollegor, som tyckte det var lika kul varje gång verkligheten berättade för mig att en stor rumpa i små (då storlek 56) kostymbyxor kan få vissa konsekvenser.

Sedan jag gick ner 20 kilo har detta dock inte hänt… förrän för ett par veckor sedan. Jag och Mattias var i Stockholm och hade precis skojat om hur kul det var när jag var tre storlekar större och spräckte brallor. ”Händer aldrig mer” sa jag till Rosenlund. Taxin rullade fram och jag hoppade in bilen med ett riiiitsch. Brallan sprack och Rosenlund skrattade så han inte fick luft. Det var bra ventilation i grenen när jag sprang in på närmsta herrekiperingsbutik. Och butikssäljaren fick en rätt tydlig köpsignal när jag stod mitt i Stockholm city med en reva i kostymbyxorna – stor nog att parkera en mindre bil i… Det är med andra ord hög tid att ta tag i maten.

Men det var ju inte det jag skulle prata om just nu utan om träningen. Vi var som sagt ute och sprang, och det jag skulle berätta om är glädjen att vara igång igen – vännerna, endorfinerna, belåtenheten och styrkan som återkommer såväl fysiskt som mentalt. Och så kan jag dra in skärpet ett hål igen – jäkla skönt alltihop!

Önskar alla en skön vecka