Bloggen

En evighet för Löfgren

Skrevs den 15 augusti 2018

Kommer på din vänstra sida, kommer på din vänstra sida, kommer på din vänstra sida, kommer på din…. Min debut i helgens Cykelvasa gick bra så det blev några stycken som skulle passeras och som fick lyssna på mina uppmaningar.

Jag och Duracell-Johan lämnade Kalmar i fredags strax efter att solen gått upp. Och det skapades dramatik redan efter bara några mil då vi ”tappade” en av cyklarna i sisådär 120 km/h. På något otroligt sätt klarade sig dock cykeln och vi var dessutom ensamma på vägen så vi ställde inte till något i trafiken heller. Puh!

Vi nådde Vetlanda och plockade upp min far som fick bli tusenkonstnär den här helgen. Chaufför av husbil, teamchef, supporter och allehanda fixare. Där gjorde vi en ompackning och begav oss sedan mot Sälen i husbil.

Efter ungefär 60 mil parkerade vi husbilen alldeles intill starten och en stormig natt inleddes. Husbilen svajade som en skuta i stormbyarna och det verkade som om vi skulle få en jobbig lördag i mountainbikespåret. Men vädergudarna var med oss så vi vaknade upp till en lugn och vacker morgon, om än lite kylig.

Efter diverse förberedelser stod vi i startfållan och blev lyckönskade ut i fäders spår av den superhurtige speakern. Som ni säkert sett på tevebilder från det riktiga Vasaloppet så ska man frakta sin kropp en hel del uppför i början av loppet. Före start fick jag som debutant därför rådet att ta det lugnt i den första långa backen för att inte dra på mig mjölksyra som kunde göra de återstående åtta milen tuffa. På de råden lät det som det bara var en lång backe och sedan lite söndagsåkning till Mora – men det var helt fel. Det finns ett skäl till att det heter RisBERG, EvertsBERG, OxBERG och HökBERG… det är många berg som ska övervinnas.

Före start hade det skojats en del i husbilen där även min norske Mallorcagranne, och tillika träningskompis, Jens hade anslutit på fredagen. Han är en erkänt duktig mountainbikecyklist och han gissade min sluttid… sisådär 10-12 minuter efter hans sluttid. Tack för tändvätskan – nu ska här jävlar cyklas. Han hade själv som mål 3 timmar och trettio minuter så mitt mål blev helt plötsligt tre timmar, tjugonio minuter och 59 sekunder.

Som vanligt roar jag mig med att räkna när jag cyklar. Kvarvarande distans, genomsnittshastighet som krävs och tid kvar till tidsmålet. Jag fick trycka på rätt hårt för att ha en rimlig chans, inte minst som jag inte hade någon erfarenhet av hur banan såg ut. Men när det var en mil kvar förstod jag att jag skulle missa med knapp marginal så jag kostade på mig ett snabbt kissestopp.

Sista milen gick dock rätt fort då jag fick lite pepp från den forna målsprutan och lagkompisen Gus från Nybrotiden. Gus stod i startgruppen före mig och jag hann slänga iväg en och annan gliring när jag passerade honom rätt tidigt i loppet. Något jag fick äta upp när han kom ikapp på slutet. Vi hade en riktigt bra körning in mot mål och det blev till och med en spurtstrid på den klassiska målrakan i Mora. Min sluttid blev 3.34.09. En helt ok debut som jag var hyfsat nöjd med… ända tills jag fick höra norske Jens sluttid: 3… 34… 01. Neeeej!

Från och med nu kommer jag aldrig någonsin mer att stanna för att kissa i ett vasaloppssår mellan Sälen och Mora. Och som ett brev på posten kom det strax efter målgång ett sms från Jens: ”Åtta sekunder är ett litet steg för mänskligheten men en evighet för Löfgren” Så sant, så sant.

På den långa färden hemåt (galet att åka nästan 150 mil för att cykla 3,5 timme) var dock jag och Duracell-Johan (som slog personligt rekord med nästan 20 minuter: 3.55) rörande överens om att vi haft en fantastisk tid tillsammans. Och som Johan så klokt uttryckte det: ”Pontuz, vi gör väldigt många saker i våra liv… det är rätt många som inte gör det”.

s namnsignatur