En inställd mysrunda

Skrevs den 14 december 2016

Jag rullar ut från området och det härligt tickande ljudet från växlarna på cykeln är det enda som hörs. Det är tyst, det är lite fuktigt i luften och jag möts av massor av dofter. Det är den elfte december klockan är nio på morgonen och det är redan 16 grader i luften.

Senaste cykelturen här på Mallorca var första veckan i augusti. Då var jag i toppform efter veckor av cykelträning i bergen, och stack jag ut i soluppgången för att det inte skulle bli för ansträngande med värmen. Jag var supertrimmad, vägde precis över 90 kilo och benen var nypolerade som biljardkulor. Rundan mättes i tid, watt, rpm, puls och hastighet. Allt för att jag skulle få en bra Ironmantid i Kalmar ett par veckor senare.

Idag hade jag däremot bestämt att det skulle bli en riktig mysrunda. Med håriga ben och några goa höstkilon extra kring midjan skulle jag bara njuta några timmar på serpentinvägar som slingrar sig upp och ner för de vackra bergen. Jag sög in alla intryck när jag passerade odlingslotter, citronodlingar, apelsinlundar och små pittoreska byar. Tankarna som for genom huvudet handlade om familjen, barnen, kollegorna, jobbet och allt som sker runt mig just nu.

Jag verkligen njöt av att bara få vara med mina tankar utan att behöva pressa någon tid eller pressa fram några extra watt när någon bergstopp skulle besegras. Det behöver ju inte vara en tävling jämt… oavsett vad det gäller – det blir lätt så i mitt liv.

Precis då passerade ett gäng holländska cyklister mig i hyfsad fart. ”Hej, hej” sade jag. Fick en sur blick tillbaka. Hm – taskig cykeluppfostran. Jag hade känt mig pigg i benen så jag hängde på de orangeklädda surpupporna. Precis när jag var ikapp kom vi fram till ett avsnitt på rundan som jag älskar. Det är liksom utdragna höjdskillnader där jag verkligen får nytta av mina kilon. Men inte ska jag tävla mot någon idag. Eller? Jag kan kanske bara reta dem lite. Så jag tryckte på för allt jag hade och passerade gruppen. De hängde på men fick slita rejält, så de började växeldra i sin grupp och då är det jobbigt att köra själv.

Efter tio minuters tuff körning orkade jag inte mer och de passerade mig med ett flin. Jag samlade mig och låg ett tiotal meter bakom när deras första kille kastade ett bananskal högt över sin axel. Bananskalet passerade precis förbi mitt huvud. Från mina år som fotbollsspelare och en del träningsläger i Holland har jag lärt mig ett ord som skulle kunna översättas med en kroppsdel som hänger långt bak under en häst av manligt kön. Jag skrek just det ordet – just då. Inte så bra kanske.

Nu blev det kackel i gruppen. Och trots jag inte skulle tävla så flög fan i mig och jag reste mig upp precis när vi kommit fram till en rätt lång backe. Jag körde för allt vad jag hade och nådde toppen först… som tur var. För på toppen svängde jag höger och de skulle rakt fram. De skrek något när jag vände mig om och flinade. Det var ju ingen tävling, det var ju bara så att jag råkade komma först till toppen, vilket var väldigt skönt…

”Regardless of how you feel inside, always try to look like a winner. Even if you are behind, a sustained look of control and confidence can give you a mental edge that results in victory.” Tennisspelaren Artur Ashe