Välkommen in i Pontuz och hans kollegors vardag och fritid. Här bjuds du på aktuella händelser, tips och råd, funderingar och tyckanden och mycket annat som faller dem in att dela med sig om. Ofta är det Pontuz själv som skriver, men då och då hoppar någon medarbetare in som gästbloggare. Mycket nöje!

[email protected]

En kärleksförklaring

Pontuz LöfgrenPontuz Löfgren, VD och fastighetsmäklare 2015-08-19

Jag vaknade några minuter innan väckarklockan ringde av vinden som trängde in under sovrumsfönstrets vädringsglipa och fick persiennen att dansa. Klockan var 04.27. Det var lördag morgon. Och det var Ironmandags.

Vinden talade snabbt om för min hjärna att ”idag, Pontuz, ska du få bekänna färg i Kalmarsund”. Jag glipade sömndrucket på persiennens lameller och såg att det till och med gick vågor i vikarna kring Västra sjön.

Jag släppte tankarna på havet och gick igenom morgonens alla förberedelser. 05.45 var jag inne i stan och såg alla taggade triathleter som likt ett pärlband slingrade sig in mot startområdet – en fascinerande syn. Jag noterade också flaggorna som stod som spjut ut från stängerna, men släppte snart tankarna på vad vinden kan göra med Kalmarsund.

Jag genomförde de sista förberedelserna: några lager vaselin placerades på både bra och dåliga ställen, våtdräkten prydde underkroppen, cykelns tuber pumpades till max, alla tillbehör monterades och de djupa andningarnas promenad ner mot starten påbörjades.

Minuterna tickade snabbt ner mot start. ”Just idag är jag stark” ljöd ur högtalarna, stämningen piskades upp och startskottet för proffsen gick. De utgjorde huvudet på den vattensnok som vi andra bildade när vi efter uppskattad simtid ställde upp oss i ett långt led (tidtagningen startar när man bryter vattenlinjen).

Jag närmade mig rampen. Jag såg Sjöräddningens båtar (och alla andra flytetyg som bevakar simningen), som for ovanför Ölands landlinje för att snart försvinna i havet och sedan återigen dyka upp ur vattnet. Hoppla, hoppla – det skulle inte bli någon lek idag.

Ni som följt mig vet att jag aldrig har tyckt om simning. Och förmodligen har många av er redan läst både i söndagstidningarna och på sociala medier om ”Ironmankampen till havs”.

Hur var det då? Det var exakt en timma och fyrtiotre minuters kamp mot fötter och händer, panikslagna blickar, egen ångest och vågor som fick oss att driva i den riktning moder natur ville – inte ditåt vi simmade.

Jag kan väl sammanfatta det som att jag inte behövde dricka mer vatten på en stund efter utfört simuppdrag, för kallsuparna hade gjort mig mer vattenfylld än en kamelpuckel. Men eftersom jag inte gillar simmomentet så var det mentalt ungefär som vanligt, när det kommer till kritan. Tiden var dock inte så pjåkig med tanke på att jag – liksom många andra – simmade betydligt längre än de 3 860 metrarna som det är fågelvägen mellan bojarna.

Upp och hoppa på cykeln och iväg på ett Öland som bjöd på vindar från alla håll. Jag hade en cykeldator som vägrade visa hastighet, distans och snittfart men som däremot visade klockslag, rpm (pedalvarv/minut) och watt (hur mycket kraft varje pedaltramp ger). Jag – som ägnar mina timmar på cykeln att räkna på hur snabbt jag måste cykla för att nå min måltid – hade lite att klura på. Jag gjorde i alla fall en hyfsad cykling och fick upp en snitthastighet som var 34-35 kilometer i timmen, och fick en sammanlagd cykeltid på 5.14 – något sämre än tänkt.

Till sist stapplade jag iväg på löpningen, och återigen var det bokstavligen alla ni runt banan som bar fram mig. Jag sprang marathonloppet på 4.03. Sista kilometern var mer känslosam än skolavslutningen. Supporten, värmen och kärleken jag fick under dagen speglade en bild av att Jante aldrig varit innanför Kalmars stadsmurar. Tårarna rann och jag bröt ihop mentalt i samma sekund jag bröt mållinjen, vilket ni kan se på länken här:

http://www.barometern.se/kalmar/tv-ponutz-lofgren-stolt-och-rord/


Fotograf: Mårten Ekblad

Dagens äventyr slutade på tiden elva timmar och tio minuter. Jag hade en förhoppning på att komma i mål under elva timmar, men vinden och värmen gav inte riktigt de rätta förutsättningarna. Jag satte dock personligt rekord med en minut så jag är nöjd och glad. Och lova nu att ni inte dumförklarar mig, men jag älskar triathlon. Så redan i söndags registrerade jag mig för nästa år.

Tack till er alla och envar för allt ni gav mig i lördags, alla lyckönskningar i fredags och alla grattis efter tävlingen. Det har kommit tårar mer än en gång när jag läst era meddelanden och vad min resa de senaste åren inneburit för just ert liv och er inspiration. Rock on, friends!

Ironmanbubblan seglar vidare som en såpbubbla mot nya städer. Jag kliver ur och ser fram mot helgens kickoff med underbara medarbetare. Nu ska nästa resa fortsätta – resan som ger alla bostadsbytare en lyckosam resa tillsammans med världens goaste mäklargäng.

Kärlek till er alla!

Pontuz Löfgrens namnsignatur

Pontuz Löfgren, VD och fastighetsmäklare