Bloggen

En mäklares vardag

Skrevs den 28 april 2010

Fastighetsmäklare - ett trist jobb? Glöm det! Det händer saker hela tiden - både roliga, dråpliga, oväntade och tråkiga incidenter

Efter att ha genomfört en visning på Varvsholmen i söndags drog jag vidare till nästa visning. 21 familjer var bokade under eftermiddagen. Jag kom fram till huset ungefär en kvart innan visningen skulle börja. När jag öppnar ytterdörren tycker jag att det drar kallt. Jag går som vanligt ett varv i huset för att kolla att allt ser ok ut. Tycker det är lite stökigt, vilket förvånar mig. Kommer in i vardagsrummet och förstår varför. En uppbruten dörr och en inslagen ruta - det har varit inbrott på natten innan. Jag går vidare in i sovrummen där lådor är utdragna, och det känns väldigt otrevligt.

Vad göra? Om tio minuter kommer kunderna. Jag ringer säljarens barn (säljaren bor på ett äldreboende) för att berätta vad som hänt. Vi beslutar att genomföra visningen eftersom huset sedan tidigare var tömt på värdesaker - av säljaren den gången. Nu gällde det att snabbt hitta kvast och skyffel, sopa upp allt glas, plocka de skärvor som satt kvar i fönstret, tillbaka med alla lådor i byrån, resa upp diverse bord med mera . Puh - in med kvasten i garderoben, snygga till frillan och andas djupt tre gånger... Och precis då plingar det på dörren och den första spekulanten kliver in. Right on time. (Inget av värde stals för övrigt, så notan stannade på en ny ruta för 1900 kronor)

En lite dråpligare historia utspelade sig ett något år tidigare vid en visning i Ljungbyholm. En trevlig familj med barn och katt skulle sälja sin bostad, och katten var hemma när jag kom för att förbereda visningen. Det var sommar så jag lät ytterdörren vara öppen, vilket var ok eftersom det var en katt som fick springa ut och in som det behagade.

Kunderna kom och jag stod på trappan och tog emot. Utanför stod katten och tittade snällt på mig. Den vädjade liksom om att få gå in, så jag flyttade mig så att katten kunde springa förbi. Tio sekunder senare hör jag ett kattskrik värdig kattoperan i Pelle Svanslös. Jag sprang in i vardagsrummet där två katter hade en sån där riktig catfight. De rullade runt på golvet, klöste och bet halvt ihjäl varandra.

Jag sprang ut i förrådet, hittade arbetshandskar (snyggt ihop med kostym och slips), in igen, fick tag i den katt som jag förstod inte tillhörde familjen och kastade ut katten. "jaha, det där gick ju bra", fick jag ur mig innan det var dags att prata hus igen. När visningen var över satt den hemmahörande katten i köket under köksbänken. Men efter lite mjölk och cattalk - sådär man till man - såg han rätt pigg ut igen.

Det finns en hel del storys efter 18 år som mäklare - kanske är läge för en bok när det är dags att lägga av. Men det är många år dit...

Ha en fortsatt skön vecka/Pontuz

 

s namnsignatur