Ett kilo klister

Skrevs den 23 juli 2014

“Un adhesivo kilogramo, por favor”. Det skulle ha kunnat vara min inledningsfras i affären denna söndag. Fritt översatt blir det: “Ett kilo klister, tack.” Jag behöver det för att limma ihop mitt hjärta. Är kass på avsked, och när det dessutom kommer till mina barn så är det som att trilla ner i en djup brunn. Usch!

Efter två underbara veckor vänder nu barnen hemåt till sin mamma respektive pappa, medan jag är kvar i ytterligare tio dagar tillsammans med Adriana. Barnens tårar är dock snart leenden då farmor och farfar möter upp i Köpenhamn, och några timmar senare är de i en längtandes famn.

Det gäller att skingra tankarna, och jag gör det med träning och lite jobb. Jag försökte mig på ett simpass (hittade inga undanflykter just den här dagen) men höll på att dö av hjärtinfarkt. Som ni vet så är simning likställt med en militärisk överlevnadsövning för min del. Jag låg en bit ut i viken nedanför där jag bor. I lugnan ro paddlade jag på när någon plötsligt tog tag i mitt ben och drog mig bakåt. “Hola”, hojtade en spanjor med stora simglasögon. Något förvånad, och med en puls på 200, såg jag då att det var vaktmästaren på mitt område som trampade vatten framför mig. Han är otroligt träningsintresserad och frågar alltid om triathlon. Nu förslog han att vi skulle simma ihop. Tjenare, tänkte jag. För mig handlar det inte om långt eller fort, utan mer om att hålla mig ovanför vattenytan. Julio förslog i alla fall en naturbadvik som vårt mål och sedan hem igen, vilket gjorde en dryg kilometer.Julio har en bild av mig som “supertriathlet”. Snart skulle dock den bilden vara borta, misstänkte jag. Men vi kom fram och tillbaka och faktiskt tillsammans. Julio fick bjuda på en öl på stranden och jag fick lära mig mer om byn vi lever i och dess korta historia. Så hjärtinfarkten blev istället en fördjupad vänskap.

Veckan som kommer innebär lite mer kontakt med kontoret. Vi kör faktiskt Skypemöten de kommande veckorna då vi är spridda över stora delar av Europa. Det är mest ett test av en ny mötesstruktur – innehållet är inte så viktigt. Men samtidigt är mötena en nödvändig uppdatering då det är “business as usual” hemma på kontoret under hela sommaren.

Jag har bestämt mig för att njuta i fulla drag av de sista semesterdagarna här på Mallorca. Och av all information att döma, bland annat på Facebook, så har jag förstått att det är sol och sköna stunder även hos er där hemma i Sverige... Tänk om det alltid kunde vara så.

På söndag är det triathlontävling i Porto Sollér. Enligt min norska vän är jag anmäld. Kortdistans, men med 1000 meter havssimning, 20 kilometer mountainbike körning i bergen plus fem kilometer traillöpnng. Jag hoppas vi hörs nästa vecka.....om allt går bra.

Var rädda om er!