Från skolbussen på Boholmsvägen till Colombias djungler
Skrevs den 7 februari 2023
Du som läser detta och är förälder – eller som åtminstone kan ana hur dina föräldrar tänkte när du var liten – känner nog lite empati med mig när du läst dagens inlägg… När barnen var små stod jag i köksfönstret och kollade att de gick raka vägen till busshållplatsen på morgonen för att invänta skolbussen. I torsdags – många år senare – körde jag ner till Kastrup och vinkade av äldsta dottern Linnie. Och jag kunde inte se om hon kom fram eftersom hon drog iväg 1 000 mil bort (exakt 100 78 kilometer fågelvägen rakt söderut från Kalmar). Det är rätt mycket längre än till skolbussen på Boholmsvägen, även om just den biten kändes som ett stort steg där och då.
För ett och ett halvt år sedan lämnade Linnie Kalmar och boet för att låta vingarna bära henne till Göteborg och universitetsstudier. Och om det kändes jobbigt så kan jag lova att det här inte var lättare, trots att hon redan flyttat hemifrån en gång. Studier på universitetet i vackra Stellenbosch i Sydafrika väntar och de första rapporterna lugnar i alla fall ner mig lite då allt verkar vara toppen, från boende till nya kompisar från världens alla hörn.
Jag är så glad för hennes mod och för hennes skull. Och på tal om mod: nästa vecka kommer mellandottern Junie hem från Mallorca där hon har levt och jobbat sedan förra sommaren. Hela fem dagar får jag ha henne hemma innan hon åker till Colombias djungel (!) för volontärarbete. Jag kommer tydligen att få vänja mig vid att vinka av mina döttrar på väg till inte helt trygga destinationer. Men jag får väl trösta mig med att de fyller sina liv med erfarenheter och händelser som de bär med sig hela livet.
Själv har jag hållit mig hemma – det längsta jag har rört mig utanför jobbet, gymmets cykelsal och hemmet är en mountainbiketur på drygt fem timmar i ett vackert vinterlandskap i söndags – vi kom hela vägen till Nickebos djupa skogar, som kändes nästan lika exotiska som döttrarnas destinationer. Tillsammans med sköna och starka cyklister från duktiga Team Kalmarsund blev det en trevlig långtur där oron att frysa snart bekämpades av ett skapligt tempo, vilket som tur var höjde kroppstemperaturen rejält.
Nu är det knappt sex veckor kvar innan även jag befinner mig i Sydafrika och i startfållan för första etappen på Cape Epic. Jag längtar dit med skräckblandad förtjusning men belöningen där blir ju inte bara en (förhoppningsvis) skön målgång efter åtta dagars tävlande. Jag får dessutom träffa Linnie igen – bara sex veckor efter avskedet på Kastrup – eftersom de åtta tävlingsetapperna turligt nog ligger inom en radie av en timme från just Stellenbosch, vilket vi inte visste när vi anmälde oss. Extradagarna efter tävlingen tillsammans med Linnie blir en belöning som kommer att slå det mesta.
Jag rundar av veckans familjära blogginlägg med ett danskt ordspråk som känns som en bra sammanfattning. Fritt översatt lyder det: ”Vuxen dotter är svår att vakta”
Ps. Biljetter till årets bästa föreläsning med Nils van der Poel köper du enkelt genom att klicka här
