​Gästbloggare Lisa: På jakt efter det vita kortet

Skrevs den 22 mars 2021

”Någon som är sugen på att skriva en kort (eller lång) gästblogg ikväll?” mejlade Pontuz 18:27 söndag kväll. ”NEJ!” var min första tanke, jag kanske till och med sade det högt inför min sambo. Han gav mig nämligen en blick som jag allt oftare får när mina känslor liksom ligger utanpå. Snabbt därpå tänkte jag om. För är det någon gång jag ska göra det så är det just ikväll. Denna söndagskväll har nämligen inte varit som resterande tid på min nya arbetsplats.

Nu väntar ni er säkert en text om hur jag hamnade här eller om hur fantastiskt rolig och givande min första tid som fotograf och stylist här har varit. Men den storyn får ni inte nu, trots att det har varit precis så. Denna eftermiddag skulle jag nämligen förbereda mig inför ett uppdrag som jag och mina nya kollegor Lovisa och Theo ska på tidigt måndag morgon.

Redan klockan sju ska vi vara på plats på en hästgård för att styla, filma, fota och göra vår grej helt enkelt (tänk att det är mitt jobb numera!). För att underlätta lite för oss alla tänkte jag åka och packa fotobilen full med rekvisita för styling och handla lite blommor och annat som jag vet behövs för att få till den rätta känslan i morgondagens bilder.

Allt kändes bra när jag hade plockat på mig allt jag tänkte att vi behövde. Lite malligt gick jag fram till kön för att för första gången betala med ”Pontuz Löfgren-kortet”, som jag hade lagt i min ficka före avfärd. Jag skulle leta upp det innan jag kom fram till kassan, bara för att vara på den säkra sidan ni vet.

Paniken började smyga sig på när jag fått upp samma läppglans tre gånger, Lovisas nyckelknippa (som jag också fått med mig på något vänster), hårspännen och allt annat. Det kändes som om man kunde hitta precis allt i mina fickor utom det vita kortet.

Jag hörde hur mannen bakom mig suckade lite – han tyckte lite synd om mig och förstod precis vad som hade hänt, så kändes det i alla fall. Jag lämnade kön försiktigt, liksom smög ut så att ingen skulle märka det. Sedan gömde jag min fullspäckade korg innan jag sprang ut till bilen. Där skulle kortet givetvis ligga.

När jag hade förnedrat mig fullständigt, legat på marken och lyst under den stripade bilen, stått i en omöjlig position och letat under bilsätena utan framgång åkte jag tillbaka till garaget och sökte igenom allt. Precis allt. Att behöva ringa och berätta att jag tappat bort betalkortet första gången jag skulle använda det får bara inte hända. Jag åkte tillbaka till butiken och letade febrilt innan jag ringde Lovisa, hon som egentligen är den lite virriga av oss (inte lätt att tro efter det här och det kommer jag att få höra).

Otroligt nog var hon precis i närheten, på väg hem från sitt Ölvingstorp. Inom loppet av tre minuter var hon och hela familjen på plats och hittade mig aningen likblek på parkeringen.
Jag skrattade lite nervöst men var egentligen nära att börja gråta. När vi rivit ut ett par mattor på marken och båda återigen kravlar både i och under bilen tänker jag att detta ska så få som möjligt få reda på och helst ingen på företaget.

Då hörde vi en bekant röst. ”Här var det fullt pådrag!” Linnie Löfgren, vår härliga kollega, kom emot oss med ett leende. Min plan att ingen skulle få veta gick sådär eftersom jag direkt berättade precis allt. Det bara bubblade ur mig och hon blev lika nervös som jag.
Utan något kort vandrade vi vidare in till butiken igen och delade upp oss. Till slut ringde Lovisa och hon hann inte säga ett ljud innan jag skrek ”HAR DU HITTAT DET!?”, och mycket riktigt, det hade hon. Lättnaden var inte nådig.
Kvällens fadäser tog inte slut där men resterande får jag hålla för mig själv ett litet tag till.

Hur som helst är jag så glad för att det är dags för en ny fullspäckad vecka med nya uppdrag och nya möten med kunder. Framför allt är jag glad för att jag har fått chansen att jobba med kollegor som inspirerar mig med sitt driv och sin kompetens varje dag.

Min tid på Pontuz Löfgren har bara börjat och jag känner mig privilegierad över att få vara en del av denna resa.

Den romantiserade versionen om mig och min tid här får vi ta en annan dag, vi hörs!

Hälsningar

Lisa Petterström, Fotograf och Stylist