If you fail your plan - you plan to fail

Skrevs den 20 augusti 2013

Jag var oväntat trygg när jag stod där i vattnet och väntade på startskottet för årets Ironman. Visst blåste det mer än i fjol och visst var det fler startande, men simningen kändes i år som den minsta utmaningen den här dagen.

Det blev lite stökigt i vattnet fram till första boj även i år, men den här gången var jag lite mer förberedd. Och det kändes rätt bra därute i Kalmarsund. Jag hörde speakern när jag var på väg ut på andra varvets simning "... och nu har simmarna varit i vattnet i 40 minuter...". Perfekt - lutar åt en sluttid på cirka 1,40 mot förra årets 2,02.
Nu blev det ändå 1,55 och jag fattar inte riktigt vad som hände där ute. Det kändes helt ok men det gick helt enkelt för långsamt. Jag hade svårt att pressa mig och kom upp ur vattnet helt oberörd - vilket givetvis var ett tecken på att det fanns mer att hämta.

Min vana trogen fick jag cykla förbi 600-700 cyklister, och tankarna på en bättre simning for genom huvudet hundratals gånger. Tänk om jag i alla fall varit någonstans i mitten av simfältet - allt hade blivit så mycket lättare mentalt. Men där jag felar mest i år är där jag var helrätt förra året: energiintaget. Jag gömde helt enkelt bort min plan på att fylla på med energibars var tjugonde minut under cyklingen. Det kom jag på efter ett par timmar. Jag lade för stort fokus på att cykla fort, för att "vinna ikapp" det jag tappat ute i Kalmarsund.
Detta märktes ett varv in på löpningen, då bränslet snabbt började ta slut i kroppen. Jag hade dessutom tryckt i mig för mycket i slutet av cyklingen, vilket gjorde att jag inte fick i mig det jag skulle under löpningen heller. Jag kunde helt enkelt inte få ner något, risken var för stor att det skulle komma upp igen. Så det blev två tunga slutvarv (28 km) men ändå en målgång. Tre döttrar tar emot i målområdet - den bästa av belöningar!

Idag (måndag) sitter jag dock här igen, anmäld till Ironman 2014. Jag tycker det här är så kul. Av de drygt 200 mejl och sms som kommit igår och idag så förstår jag att jag med mitt deltagande inspirerar andra och bara detta gör att jag vill fortsätta. Jag vill fortsätta tills jag har gjort detta så bra jag bara kan. Så nära perfekt jag kan komma. Det gäller mitt jobb och det gäller numera även min triathlonutövning, och jag är inte där ännu. Blir det inte rätt så gör vi om det till det blir rätt.
Ändå säger jag det som jag sagt så många gånger förut i den här bloggen: detta är en hobby, en hobby som får mig att må bra. Först kommer alltid barnens tid och välmående. Inte en minut av deras tid ska gå till träning bara för att jag själv ska kunna uppfylla mina drömmar. Jag har dessutom fortfarande ambitionen att vara, och företräda, några av Sveriges mest framgångsrika mäklare. Konsten för mig är inte att lyckas med ett av dessa tre ben - konsten för mig är att lyckas med alla.

Det som är extra roligt inför 2014 är att klockan 11:17 idag, måndag, var även min alldeles egen "Boxer-Hence" anmäld. Så nu är vi två med samma drömmar och mål på firman - det blir trångt i Kesohörnan. Häftigt.

Nu släpper vi träningstugget ett tag och säljer bostäder så det sprutar ur öronen istället. Ett bra första halvår och sommar ska bli en minst lika bra höst

Ett stort tack till alla er som gav ert stöd till mig (och alla andra) under resans gång! Ni får kanske dåligt gehör från mig men jag lovar att jag hör er och det hjälpte mig in i mål igen. Tack.

På torsdag bloggar vi "live" från vår Kick-off. Följ oss på hemsidan och på Facebook.

Allt gott/Pontuz