Mot alla odds

Skrevs den 14 maj 2019

Nästan tre år har förflutit sedan min senaste Ironmanstart, i augusti 2016. Jag var då i kanonform och bestämde att jag efter det loppet skulle hitta energin på annat håll än inom triathlon. Det var dags att reparera kroppen lite. Triathlon och en kroppshydda på 95 kilo kan många gånger vara lite slitsamt. Ett knä hade dessutom börjat spöka på riktigt och 2017 var det dags för operation. Domen var grym efter att kirurgerna varit inne i knäet och kikat – ingen mer löpning. Så valet att sluta med Ironman var egentligen inte mitt utan läkarnas.

Då vaknade förstås en sida hos mig till liv – den sida som tycker att ”det där ska nog gå, oavsett vad andra säger och tänker”. Så jag började rehabträna men åkte på bakslag efter bakslag. Kring nyåret kunde jag dock för första gången genomföra ett par korta löp-pass i rad utan att det gjorde alltför ont.

Självklart skickade jag då in en anmälan till Ironman Mallorca 70.3 (en halvdistans med två kilometer simning, nio mil (bergs)cykling och 21 kilometer löpning). Om jag nu kan springa lite – och bara göra precis samma sak fast lite längre – kan jag nog fixa en Ironman. Och nu var det alltså dags. Fyra månaders förberedelser var avklarade. Betydligt färre pass per vecka än tidigare år och bara fyra långpass över 10 kilometer. Skulle det räcka?

Natten före loppet sov jag dåligt, för första gången var jag nervös på riktigt. Min akilleshäl är simningen och sista simpasset gav allt annat än positiva bilder, som nu snurrade konstant i huvudet.

Klockan ringde halv fem lördag morgon och det kändes som om jag inte sovit en blund. Vi hade drygt en timmes bilkörning till Alcudia där vi parkerade en och halv timme före start. Solen hade precis gått upp och det var en underbar morgon.

När det sista var kollat, allt var incheckat och jag hade sagt bye-bye till Adriana som om det vore ett sista farväl vandrade jag suckandes ner mot starten, helt utan positiva känslor. När vi 3 800 deltagare stod i startfållan såg jag sjukvårdare stå med hjärtstartare på ryggen. Tanken for genom huvudet att de var ämnade för mig.

Starten gick och som vanligt var det trångt som i en makrillburk med alla som ska iväg. Händer och fötter överallt. Jag kom dock iväg hyfsat och mot alla odds kändes det rätt ok att simma ut en kilometer i Medelhavets vågor. Och tro det eller ej, men jag kom in igen och detta med en tid jag aldrig varit i närheten av tidigare: två kilometers simning på 36 minuter – skitbra ju. Stort tack till min simtränare Poppe Karlsson, som gett mig nycklarna till simningen och framförallt tron på mig själv i vattnet!

Sedan var det dags för cyklingen, som är min starka gren men där jag idag bestämt mig för att ta det lite piano. Dels för att fixa löpningen men också för att cyklingen börjar med en timmes klättring upp på Lluc-berget, vilket är lite halvtungt med alla mina kilo på sadeln.

När vi vände på toppen gick det desto snabbare utför. Här fegade jag lite då jag var inblandad i en krasch här 2015 och fick åka sjukvårdsbussen till målområdet. Det är hastigheter nedför på kring 60 kilometer i timmen och tyvärr hann vi inte komma långt innan den första killen satt blodig från topp till tå på en bår och på väg in i en ambulans. Fem minuter senare var det en ännu hemskare olycka där bilden av killen som låg med kinden mot asfalten och blodet rinnande från huvudet har etsat sig fast.

Det var en befriande känsla när vi kommit nedför serpentinvägarna och ut på mittlandsplatån för den sista halvan av loppet, som är rätt platt cykling. Min plan var att cykla på tre timmar, vilket jag prickade exakt, och jag kände mig hyfsat pigg när jag bytte om till löpning.

Planen här var rätt kaxigt satt – under två timmar. Och jag kände direkt att det kommer att bli tungt. Det här var varken knoppen eller kroppen riktigt redo för, lägg dessutom till att det var 30 grader varmt i solen. Jag fick slita hårt men lyckades komma in på en timme och 59 minuter. Så även om kroppen säger nej finns tydligen i alla fall viljan kvar. Med en totaltid på fem timmar och 47 minuter är jag mer än nöjd. Tiden kanske inte är världsklass men jag gick i mål på en rätt tuff Ironmanbana. Och dessutom kan jag ju tydligen simma ��.

Vad det någon som sa Ironman i Kalmar i augusti? Hand upp, nu kör vi!