....och himlen därtill

Skrevs den 31 augusti 2010

Söndag eftermiddag kom vi fram till Skåne Skydivers lokaler vid Kristiansstads flygplats. I en halvsunkig hangar var det full aktivitet. Här packades fallskärmar, övades på formationer, gjordes videoanalyser av hopp och - framförallt - väntades det. Väntan på rätt vind, höga moln och framförallt uppehåll. Det vackra väder vi lämnade i Kalmar kring lunch i söndags försvann mer och mer desto närmare Skåne vi kom, och vid flygplatsen ösregnade det.

Mitt hopp skulle ske klockan fyra. Tre timmar senare kom en trevlig kille vid namn Mathias fram och meddelade att ett plan till skulle upp innan det var vår tur. När jag gick ut och kikade på planet före vårt hade jag bara en tanke: ska han aldrig sluta stiga? När planet var en liten prick släppte det till sist ifrån sig en ännu mindre prick. Den sista pricken kom i en rasande fart mot marken... och nästa gång skulle den pricken vara jag.

Min tandemkompis Mathias som var JAS-pilot (coolt) gick igenom vad vi skulle göra och så långt var allt lugnt. Så var det till sist dags att hoppa in i planet, som jag tror måste ha varit med i inspelningen av Indiana Jones-filmerna. Inte direkt senaste modellen... Vi var sju hoppare som satt packade som sardiner. Den ena dörren såg mest ut som isoleringsplasten till ett frysrum.

På 1600 meters höjd skulle de första "av" . Dörren öppnades och en kille i 45-årsåldern med fler ringar i öronen än en stor ek har i stammen slängde sig ut. Mathias klappade mig på axeln och sade att det var en stund kvar eftersom vi skulle upp till 4000 meter. Han sade dessutom att han trodde på fartrekord eftersom både han och jag hade cirka 100 kg som ville ner till marken. Snart visade han sin höjdmätare som stod på 3900 meter. "Det är dags".

Dörren öppnades. Vi hasade oss fram till öppningen. Jag satt i knäet på Mathias. Mina fötter dinglade utanför planet och Mathias satt på kanten. På en liten tröskel på planets utsida hängde fotokillen. Svanka och kolla på vingspetsen var de direktiv jag fått. Tre, två, ett... och fy fan. En bakåtvolt, planet försvann och allt var så... sjukt häftigt. Jämte mig flög filmkillen och vinkade. Jag fick två klappar på axeln vilket innebar att jag nu kunde släppa mitt grepp runt selarna och "styra" vårt fria fall lite. Farten var cirka 250 km i timmen och vi flög utan skärm uppskattningsvis 45 sekunder.

Skärmen löste ut med ett ryck. Vi stannade upp i luften och kunde börja prata. Mathias pekade och visade på Bjärehalvön och Turning Torso långt bort. Vädret hade klarnat, bara några molntussar var kvar. Solen hade börjat gå ner och allt var så mäktigt. Efter att jag fått styra lite själv förberedde vi landningen, vilket var att akrobatnummer för en gammal fotbollsspelare. Vi landade dock mjukt och fint. Något av den bästa kick jag fått var över - adrenalinet pumpade och allt var bara underbart. Tack Mathias för en härlig resa! Under en femminutersperiod lämnade jag mitt liv i hans händer och jag var helt övertygad om att han skulle fixa detta. Och tack storebror Jonas för att du fick mig att få uppfylla en dröm. Vad kan toppa detta?

Och tänka sig att det kom en måndag dessutom - och allt är som vanligt.

Som ni märker tycker jag det ska bli riktigt häftigt att släppa ut min 25-miljonersvilla på marknaden. Men jag ligger tydligen i lä, kolla länken: http://www.e24.se/pengar24/bostad/har-ar-sveriges-dyraste-hus_2009585.e24

Idag var det dags att sjunga upp sig igen. Fidelie fyller tre år. Det är också en härlig resa. Och till skillnad från fallskärmshoppet får jag uppleva den varje dag - och det går aldrig att toppa. Grattis älskling!

Önskar alla en skön vecka/Pontuz