Österrike tur och retur

Skrevs den 1 juli 2015

100 mil på Autobahn ledde oss torsdag kväll in i sagolandskapet. Österrike måste vara ett av Europas vackraste länder med sina snöklädda bergstoppar, strilande bäckar och rena natur. Det var mörkt när vi körde in I Klagenfurt, Ironmanflaggorna vajade och det var verkligen som att åka in i en bubbla… Ironmanbubblan – nu var det dags på riktigt!

Fredag morgon hämtades jag och Peak-Jonas upp av en av de mest lovande triathleterna i vår region, Martin ”Hunk” Palm. Vi hade bokat ett simpass i Wörthersee. Glaciärerna har berikat sjön med kristallklart vatten – det man fick i sig under simpasset var som att dricka ur kranen hemma. Lägg därtill alla imponerande berg som omger sjön – underbart.

Símningen avslutades i en kanal in mot stan på knappt en kilometer, och där var det allt annat än kristallklart. Systraströmmen i Kalmar känns som ett skyddat naturreservat i jämförelse. Ta bort en bokstav ur kanal så blir det nog en mer precis beskrivning.

Efter ett par (mestadels i sjön) kilometers simning hoppade vi på cyklarna och körde några mil på banan med bra tryck i benen och bedårande vyer. Resten av dagen handlade mest om att ta det lugnt, kika lite i det kommersiella expoområdet och ta en bit mat i Klagenfurts äldre delar. Inte helt olikt Kalmar.

Nästa dag var lördag och dan före dan. Efter en orolig natt vaknade jag snorig med riv i halsen. Jag har inte haft en tillstymmelse till förkylning på år och dag, men nu! Jag gick på det obligatoriska pre-racemötet, som mer är ett hallelujamöte än tävlingsinformation. Jag tryckte i mig allt vad jag hade i tabletter och kosttillskott, hoppade över förmiddagens simpass och körde lite lätt cykel och löpning, mest för att testa alla grejer. Och jag började känna mig lite bättre.

Klockan fyra var det dags för bike check-In. Allt som ska användas under morgondagens tävling måste lämnas in på ett imponerande område med över 3 000 cyklar.

Därmed kunde jag inte göra mer annat än att ställa väckarklockan på 04.30 och rusta för morgondagen. Det pirrade i magen inför tävlingsstarten fem över sju.

Nu är det söndag kväll, jag ligger här bak i husbilen och vi är redan på väg in i södra Tyskland. En tuff dag är till ända, då varken kroppen eller materialet var riktigt hundra. Det är rätt backigt här i alperna (föga överraskande) och lägg därtill cirka 30 grader i solen samt en hispig Löfgren under simningen (som vanligt). Då blir summan av kardemumman 11 timmar och 22 minuter. Sådär, va? Men men… vi har haft fantastiska dagar; jag, farsan och bästa Peak-Jonas – och det är det viktigaste. Dessutom mår jag fina fisken efteråt, också viktigt. Så nu, mina vänner, hoppas jag att hemresan går bra så att vi anländer till Kalmar natten mot tisdag. Då flyger nämligen jag och mina prinsessor vidare till Mallorca. Dags för semester.

Var rädda om er och tack alla ni som stöttat och supportat under söndagens äventyr i underbara Österrike!