Bloggen

​Om den ändliga tiden

Skrevs den 26 juli 2022

Begreppet tid är luddigt och har så många olika skepnader beroende på vilken sinnesstämning vi befinner oss i. Och om jag ska försöka mig på att förklara och sammanfatta fyra veckors semestertid är det mycket som ska med: Äventyr med upplevelser och mycket kärlek. Vänskap och skratt uppblandat med livets frågeställningar i goda vänners lag. Svett och kamratskap när cykelbackar deluxe skulle bestigas i 34-gradig värme. Klarblå himmel, medelhavsbad och vackra stränder. Och så förstås gränslös kärlek och egen tid med tre underbara döttrar, som pricken över i på den här semestern.

Tid är inte oändligt, även om vi många gånger önskar det – i alla fall när vi är med de vi älskar.

Och till sist var det dags att lämna Mallorca för den här gången. Dessutom dags att säga ”vi ses snart” till Junie, som nu flyttar hit till Mallorca efter sin nyligen avlagda examen och provar på livet som spanjor på riktigt. Hon blir kvar på ön för jobb och nya erfarenheter. Det gör ont i pappahjärtat, även om det är egoistiskt att tro något annat än att dagen då döttrarna flyttar ut ska komma – det är deras liv jag kunnat förbereda och nu ska Junie lyfta själv.

Jag klev på bilfärjan uppe i Alcudia okristligt tidigt i lördags morse, vilket innebar att jag lämnat vår del av ön redan före klockan två på morgonen. Eftersom jag bestämde hemresedag sent hann platserna på de mer attraktiva avgångstiderna ta slut (Eliz började jobba en vecka tidigare så två bilfärjor plus drygt 240 mil hemresa skulle bli min enmansshow).

Jag beställde en sätesplats i en lugnare del av båten för att kunna nyttja nästan tio timmars båtresa till att sova. Jag lyckades dock med konststycket att hamna mitt i havet av fransmän som varit på vandringssemester med sina barn. Så jag ackompanjerades av tecknade franska barnserier på Ipads som tydligen inte hade uttag för hörlurar, tröttkörda och smått hysteriska franska mödrar som sovit för lite och några basker- och sandalklädda pappor som hade skytteltrafik till yttre däck för att röka.

Men det gick faktiskt bra och framme i Barcelona något senare än tidtabellen inledde jag min bilresa. Så här har ni en kort reseskildring från lördag eftermiddag till söndag kväll: Enkel resa ur Spanien med skön musik och mycket entusiasm bakom ratten. Fantastiska franska landskap med otroliga vägar men med en befolkning som måste gå en intensivkurs i service och engelska. Två timmars ”sov pit-stop” på en typisk Autobahn-rastplats, böljande landskap i södra Tyskland med en soluppgång deluxe. Bra fart på den här delen av resan när tyskarna låg i slafen. Puttgarden, över till ett vackert Danmark och vips hemma – klockan 18 i söndags rullade jag över bron på Boholmarna. Lätt som en plätt!

Är det inte segt och ensamt frågar någon då? Icke! Semesterreflektion, inspirerande ljudböcker, härlig bilkörning, självsamhet (något helt annat än ensamhet), fina landskap (mycket fult också i och för sig), långa telefonsamtal inför stundande arbetshöst och framför allt att kunna vara själv med sina egna tankar – det är många som skulle behöva prova det.

Nu är jag tillbaka på jobbet och så galet taggad. Att avlösa det gäng som går på semester och samtidigt få träffa alla som gick på semester samtidigt med mig är bara glädje. Nu ska vi göra jobbet så att de som står på tur för några veckors välförtjänt vila kommer hem till ett kontor där allt är preparerat för en höst då vi ska överraska på många sätt. Nästa vecka börjar dessutom vår nya Emma – henne kommer jag presentera närmare framöver.

Det är dags, hörrni – nu kör vi!

Pontuz Löfgrens namnsignatur