Bloggen

På skatttjakt i bergen

Skrevs den 29 juli 2015

Vägen var så smal, så smal att vi inte ens skulle kunna möta en vilsen bergsget utan att behöva fälla in backspeglarna. Dessutom kan tydligen mallorcanska bilar flyga, för skyddsräcken mot ravinerna existerar inte. Och så knivskarpt höger, sedan knivskarpt vänster, och så höger igen. Upp, upp, upp, upp genom de tramuntanska bergen.

Till sist planar det ut och vi ser den lilla buckliga skylten ”Orient”. Och trots att vi har en rätt liten bil här på Mallorca tror jag knappast att stötfångaren fram och stötfångaren bak var i byn samtidigt… Så liten är den. Ett tiotal små vackra stenhus och väldigt tyst.
Vad är då så speciellt med en by som skulle få plats inne på Ica Södercentrum och som ligger väldigt avlägset uppe i bergen? Jo, här ska det tydligen finnas inte mindre än tre små krogar som alla är höjda till de gastronomiska skyarna.
Det fanns inga skyltar, så vi tog en liten stentrappa upp genom en så smal gränd att jag skulle ha fastnat i den för fem år sedan. Då började vi höra ljud inifrån gränden – inga dialoger, ingen spansk pop utan… Hare Krishnatoner. Men vad f-n? Vi smög fram som små barn och tittade runt hörnet ungefär som om vi hade lekt kurragömma. Och där, på den lilla stenterrassen, satt en liten monsieur i 70-årsåldern.
Han satt vid en av de tolv platser (alla tomma) som var uppdukade med vita fina dukar på den lilla terrassen. Han rökte… något, och tittade upp när vi klev upp på terrassen. Jag hälsade och frågade lite ironiskt om det möjligtvis fanns två lediga platser. Han tittade på mig, höll kvar blicken, såg sig omkring över terrassen. ”Oui, möjligtvis de där två”, svarade han och pekade på ett bord för två personer precis mitt på terrassen.
När monsieur sedan reste sig var det ungefär som betjänten i tv-programmet på nyårsafton – han hade märkbara problem att gå, ackompanjerad till de mooooooomiiiiiiaaaaaannnnde tonerna som svävade kring oss. Medan han var inne i själva hålet i väggen och hämtade menyerna visade han prov på att han inte är ny i Swedish House Maffia. Övergången från Hare Krishna till fransk 60-talsmusik var sådär. Mannen var alltså en fransk Hari Krishnaanhängare – shysst kombo.
Vi fick menyerna och såg då att krogen, som lyssnade till det mallorcanska namnet ”Mansala” (not) var en blandning av indiskt och mallorcanskt – ännu en udda kombo. Vi skärskådade menyn och gjorde våra val, som var lite av en chansning. Monsieur lullade ut i köket med lite hjälp av den 1700-talsvägg som stöttade honom, och vi var rätt säkra på att han aldrig skulle komma tillbaka. Och om han gjorde det så skulle det vara med fel mat.
Men han kom tillbaka. Och han gjorde det med de vackraste kreationer vi någonsin sett på en tallrik – det serverades en måltid som skulle kunna få vilken sverigedemokrat som helst att ta hit hela Hare Krishna-rörelsen. Vi njöt i fulla drag, och när timmarna gått – och vår nyvunna vän språkat med oss om maten otaliga gånger – förstod vi att vi hittat en gastronomisk skatt som till och med hade gjort Indiana Jones grön av avund.
Mallorca levererar, mina vänner. Och trots att jag haft ett boende här i tio år finner jag fortfarande delar som jag inte känner till. En ö värd att utforska.

Jag skickar lite sol till er, då det här inte synts till ett moln på fyra veckor.

s namnsignatur