Bloggen

Sommarnattsreflektioner

Skrevs den 18 juni 2019

​Klockan har hunnit bli två natten mot denna junisöndag. Som jag nämnde för ett par veckor sedan har jag den här helgen avslutat yngsta dotterns discodanssäsong nästgårds – i Mora. I princip sträckkörde vi de drygt 60 milen hem och var i Kalmar vid midnatt. Innan vi packat ur bilen, fixat iordning oss och kommit till sängs hade klockan hunnit bli ett och då fick jag svårt att varva ner. Huvudvärken kom smygande när jag slappnade av.

Jag somnar till men vaknar efter ett par timmar av att det börjar ljusna utanför fönstret. Jag borde bara ha vänt mig om men jag stiger upp, tar på mig en tröja och kliver ut på terrassen. Jag sätter mig på trappan och ser hur solen stiger upp över Öland i öster. Kalmarsund ligger i princip blank framför mig, fåglarna har vaknat och sjunger – i övrigt råder tystnad.

Det är sällan jag tar mig tid att reflektera över det jag har omkring mig. Inne sover tre fantastiska döttrar. En liten skita som kämpat väl på dansgolvet och nu fått en välbehövlig sommarvila där den lilla kroppen får chans att bli fri från lite förslitningar här och där. På övervåningen har jag två tonåringar som nu tar allt större kliv mot vuxenlivet, och de har passerat det mesta av tonårslivet utan att ge mig en enda rynka. Jag har en familj kring mig som jag älskar, och jag vet att det finns människor som jag betyder något för och som betyder mycket för mig.

Det är många gånger lätt att se problemen som vi alla ställs framför. Men är det verkligen så farligt om något blir lite fel ibland? Ska vi inte bara bestämma oss för att bli duktigare på att kanske bara fokusera på rätt saker, positiva saker, saker som ger oss energi? De andra kanske går att lämna därhän. Och ska vi framförallt inte bli bättre på att se vad vi har omkring oss? Vi lever i ett land med vissa växande problem men vi lever framför allt i ett land där vi till största delen kan leva trygga, i en fantastisk miljö och på platser där vi kan reflektera över att livet faktiskt till största delen är en rätt spännande resa.

Tröttheten kommer till mig och det är dags att försöka sova ett par timmar…

Pontuz Löfgrens namnsignatur