Stukad, mörbultad och ompysslad
Skrevs den 15 november 2022
Jag lämnar en vecka bakom mig som blev lite skakig på riktigt, rent fysiskt. Jag fick i och för sig ihop ett blogginlägg i söndags men det var tydligen med en pågående hjärnskakning och inte bara huvudvärk som jag trodde… Så det gjordes inte många knyck resten av dagen och de som följde. Slog dit på en cykelrunda (igen) när jag passerade en snorhal träbro i skogarna norr om stan på min mountainbike. Jag blev liggande en stund innan jag försiktigt tog mig hemåt igen. Jag trodde nog inte att det var så farligt, men det visade sig vara en hjärnskakning så arbetsveckan gick lite i slowmotion och träningsveckan fick jag dra igång lite försiktigt först i fredags.
Som tur är hann jag piggna till när torsdagen kom, för då hade vi världsrekordhållaren och OS-guldmedaljören Nils van der Poel på besök på kontoret. Nils var med oss under dagen och höll bland annat en otrolig föreläsning om sina målbilder, fokus, motivation, hängivenhet – men också en väldigt ärlig berättelse om medaljens baksida och varför han redan som 26-årig OS-guldmedaljör bestämde sig för att lägga av med skridskoåkningen.
När jag lämnar en föreläsning är jag vanligtvis fylld av endorfiner. Men den här gången fick jag med mig mycket annat som sjönk in allt eftersom och som klarnade mer och mer under den middag som jag och Selma åt med Nils. En fantastisk människa, som jag kan rekommendera alla att lyssna på om tillfälle ges.
De kickarna följdes sedan upp av den ultimata helgen då jag och dottern Fidelie åkte upp till föräldragården utanför Vetlanda. Far skulle firas, men lugnet skulle även få badda min panna.
Det är något visst när jag kör den trånga grusvägen ner mellan stenmurarna i det småländska landskapet – barndomsminnena kommer till mig direkt. Jag ser den röda gården med vita knutar på både boningshuset, ladugården och uthusen. Jag lyssnar på gruset som låter under bildäcken när jag svänger upp på gårdsplanen och parkerar bilen. Jag känner värmen möter mig i farstun och som blandas med dofterna av nybryggt kaffe och brinnande kakelugn. Jag kollar in katten som ligger på matten och rullar sig samtidigt som det är så tyst där ute att det nästan värker i öronen. Att komma hem är att komma till ro.
Min far skulle firas och som vanligt frågade jag honom vad han önskade sig förutom mitt och Fidelies eminenta besök. ”Du kan ju samla upp löven vid lagårdsbacken, bära in utemöblerna och bära in några korgar ved.” Kul! Går det inte bra med sex Ängöl i stället, undrade jag? Det gjorde det inte, men han fick faktiskt bägge.
På gården rensas tankar. Jag gör helt andra saker än annars – saker som man gör på en skogsgård. Jag inledde dessutom arla söndag morgon med en runda på mountainbiken som fått följa med. Tidig morgondimma över fälten och över sjöarna, så fuktigt i luften att vindjackan blev blöt utan att det regnade och rådjur på ängarna som klarat sig från jägarnas sökande blickar. Så otroligt vackert, så otroligt stilla, så otroligt rogivande.
Men nu är det måndag och allt är igång igen, och då går det som vanligt på maxfart. Dagens reflexion är att fler människor lite mer börjar återvända till visningarna och det görs fler affärer. Det känns som om både köpare och säljare börjar hitta nivåerna för att göra en affär. Och det var precis det lilla ljus som behövdes just nu i det mörka november.
1800-talsförfattaren Paul Bourget sade att ”Idéerna är för litteraturen vad ljuset är för måleriet” Jag undrar vad det är för mäkleriet…
