Tankar i den tomma rutan

Skrevs den 1 mars 2017

Solen vandrar sakta mot sin slutdestination bakom bergen i väster men hänger sig fortfarande kvar en stund på rätt sida. Det är fortfarande 30 grader och ljumma vindar smeker oss. Jag sitter på en liten altan tillsammans med Linnie, Junie och Fidelie en bit från den vita stranden.

Jag tittar bort mot de nyligen ankrade longtailbåtarna och jag ser paren som vandrar hand i hand på stranden. Jag ser vågorna och på kvinnan som står där en bit ut i vattnet. Hon har stått där väldigt länge nu. Hon står i knähögt vatten och hon håller varsamt upp sin sarong från vågorna. Hennes hår fläktar i vinden och hon tittar ut i intet, ut mot horisonten. Undrar vad hon tänker på? Var kommer hon ifrån? Varför är hon här? Ensam. Löser hon problem som hon hade med sig och som hon vill lämna kvar, eller fångar hon bara dagen? Är hon i nuet, väldigt långt fram eller väldigt långt tillbaka? 

Sådana tankar kommer till mig ibland när jobbsuset har tystnat omkring mig. När jag bara behöver ta in intryck och energier. När jag bara får vara. När jag inte behövs för så många, bara för oss.

Jag befinner mig i Thailand med mina döttrar. Det är en ynnest att få äta långfrukost, långlunch och långmiddag tillsammans utan att behöva passa tider. Att snorkla runt och upptäcka saker tillsammans under ytan, och det räcker med att våra cyklopinslagna blickar möts för att vi ska förstå varandra. På samma sätt som vår kapten ”mannen utan tänder” förstår oss – och vi honom – med ett fåtal engelska ord och ett ivrigt kroppsspråk. Vi tillbringar en dag på havet tillsammans med vår longtail-kapten och det känns verkligen att vi har klickat, utan att vi har sagt mer än tre ord i rad till varandra. Jag undrar vad han hade gjort om han hade fötts i Sverige, eller jag om jag hade fötts i Thailand? 

För en liten stund sedan stod jag med händerna i handfatet, där en röra bestående av vatten, trosor, kalsonger och Y3 simmade runt, och jag funderade på vad som skulle printas ner till veckans blogginlägg. 

Kanske är min största iakttagelse just att jag är så mycket mer mottaglig för just intryck när dagen inte är inrutad, utan bara har en enda tom ruta. Jag plockar upp episoder som hänt på företaget, vänder ut och inpå dem ytterligare en gång och jag ser om jag kommer till en annan slutsats. Jag vänder ut och in på mitt ledarskap och försöker hitta nya vägar för att vara en bra ledare, verkligen vara någon som leder… utan att leda… till leda. Jag försöker också läsa mina och döttrarnas diskussioner mellan raderna, för att vara en bra pappa som verkligen förstår vad det är de egentligen säger – inte bara vad orden betyder.

Snart vänder vi hemåt igen och då gäller det att ha kapslat in allt detta på ett varsamt sätt, plocka fram det nya när det behövs och låta många andra få del av det jag samlat på mig. Det gör mer nytta när det hamnar hos många än om det bara stannar hos mig. Det är ju just detta så mycket handlar om – att dela med sig.