Tillsammans med 84 000 andra…
Skrevs den 8 april 2015
Vad händer just nu på Västra Sjögatan 33? Och – framför allt – vad händer hos anknytning 201? Jo, jag (Sofie) har som så många andra firat påsk med färgglada fjädrar, påskkärringar och påskgubbar, god mat och godis. Jag har fått en lagom dos av familj och umgänge med vänner, och även hunnit med en sväng till Göteborg för lite storstadspuls och vårshopping.
Jag har dock inte löst några av de ”stora” frågorna som Pontuz ställde i sitt förra blogginlägg. Och rent spontant känner jag att jag klarar mig bra utan dessa svar i år med.
2015 rusar fram som ett trimmat X2000, med nyanställningar, välgörenhetsgala, UF- mässa, nyproduktion, PRO-mässa och samtidigt massor av köpare och säljare ute på marknaden. Jag har mäklare med fulltecknade kalendrar som håller mig igång från tidig morgon till sen kväll med nya utmaningar. Och just utmaningar kan vi visst aldrig få nog av, eller kan vi det?
Jag har kollegor som finner nya utmaningar i att åka Vasaloppet utan snö eller att springa Göteborgsvarvet i ”vanliga” skor för att de ska vara så bekväma att det faktiskt går att springa i dem också. Andra kollegor anmäler sig till mini-triathlon år efter år eller bokar in sig på en vandringsresa tillsammans med goda vänner; kollegor som upptäcker utmaningen i att vara förälder. Och många av oss söker dessa utmaningar för att – som Ulrika Melin Wahlin skrev i sin blogg – ”stå aldrig still, bli inte för bekväm, utmana dig själv”.
Och ja, jag vill också ha utmaning. Så tillsammans med cirka 84 000 andra människor skrev jag Högskoleprovet häromdagen. Om fyra veckor kommer verkligheten ifatt mig och jag får provsvaret. Att frivilligt lägga en hel lördag och femhundra kronor på att försöka klura ut uppgifter som denna (hämtat från ett tidigare Högskoleprov):
Det är som att titta på ett vitt papper och försöka läsa vad som står skrivet i vitt – hjärnan är helt tom. Det går inte att få fram en endaste liten tanke eller fundering. Det är totalt blankt. Jag känner några av ungdomarna som var där (jodå, jag är trots allt inte helt stenåldersmorsa) och jag blir imponerad av dem när de säger: ”Jo, det gick bra”.
Bra..? Jag skulle vilja säga att det gick skitdåligt. Jag vill gråta, slita mitt hår och slänga in handduken men hur skulle det se ut? Jag biter ihop och härdar ut hela lördagen, och när sista provet är inlämnat känner jag mig helt utmattad. Jag vet att detta är en utmaning utöver det vanliga, men också en utmaning som jag kommer att anta till hösten igen. Livet är trots allt härligt och utmaningar får oss att känna att vi lever.