Tolvtrettioen

Skrevs den 20 juni 2011

Förmodligen har många av er läst Mattias rapportering från vår cykeltur kring Vättern, http://www.pontuzlofgren.se/blogg/live-fran-vaettern-rundan/ Det finns dock ett perspektiv till på den resan, ett perspektiv som ser lite annorlunda ut än inifrån en varm husbil på en centralt belägen parkeringsplats i Motala. Efter att ha anlänt i god tid till Motala var det dags för startgrupp 61 att ge sig av klockan 21:30. Förväntningarna var höga och alla nya intryck kändes spännande. Där fanns mycket folk som önskade lycka till och skrek ut sina hejarop.

Väl ute på landsvägen blåste det rätt kraftig motvind på Vätterns östra sida. Att köra i grupp skulle spara mycket energi, hade vi hört. Och snart kom ett gäng vältränade cyklister som vi kunde hänga på. Det blev körning på tempovis - ligga på "rulle" och sedan fram och dra i täten så att de andra fick vila. Det gick rätt fort, 36-37 kilometer i timmen, betydligt snabbare än de 30 vi hade kalkylerat med. Men vad gör det när det är kul och känns bra i benen.

De vältränade körde förbi första depån efter några mil, vilket innebar att vi gjorde detsamma. Helt plötsligt var Duracell-Johan borta (Hence tappade vi redan innan vi cyklat ur Motala), då hans kedja hoppade. Men vi fick ordning på grejerna och snart låg vi med i en ny grupp, och det gick fort även här. Riktigt fort.

Johan kände sig lite hängig så vi kom överens om att dela på oss. I Gränna, där folk började lämna byns restaurang och det tydligen hade serverats fri sprit hela natten - jag har aldrig sett så många packade människor på samma gata - stannade jag för att fylla på med energi bestående av bullar, blåbärssoppa, energidryck och bananer.

Efter Gränna var jag fortfarande urstark. In i en tysk grupp och nu gick det undan i backarna ner mot Huskvarna, bitvis över femtio kilometer i timmen trots hård motvind. I Huskvarna var det köttbullar och mos som gällde, drygt 10 mil avverkade. Jag tänkte inte äta eftersom jag var euforisk över tempot hit.

Världens bästa Jonas, tillika världens bästa storebror och dessutom min, dök dock upp 01:30 så jag stannade en stund och fick då höra att "det är nu det börjar". Jo, tack. Jag var världsmästare så här långt men nu började det helt plötsligt göra ont. Nu när jag skulle defilera genom mina barndomstrakter.

Duracell-Johan (han hade tydligen fått ordning på batterierna) kom in i Huskvarnadepån lagom till jag skulle iväg och gjorde världens snabbaste stopp. Ty innan jag var ur Jönköping så var jag ikapp honom. Han hann tydligen iväg medan jag och Jonas tog farväl.

Tillsammans genom Jönköping, upp i Bankeryds backar, genom vackra Habo (där jag bodde till min 18-årsdag) och upp mot Fagerhult. Det gjorde ont i knäna, rumpan var nog rödare än ett blöjbarns och det kändes att det var mitt i natten. Kallt och rått.

Upp mot Hjo började solen gå upp, det var oerhört vackert och det gick rätt bra igen. Vi körde in i pittoreska Hjo och bestämde oss för att hoppa över lasagnen som bjöds här och begav oss vidare. Nu var det rätt tungt igen - timmarna på sadeln och en hel natt utan sömn började ta ut sin rätt. Tempocyklingen på östra sidan av Vättern började straffa sig. Det var inga elitcyklister vi tog sällskap med nu. Snarare rätt mediokra killar och tjejer, ungefär som vi.

Efter Askersund var vi glada om vi passerade fler än vad det var som passerade oss. Vi rundade norrspetsen och kroppen värkte, jag var sömnig och jävligt less på allt vad Vättern och framförallt cykel innebär.

Medevi och tre jävla mil kvar, dessutom var motvinden tillbaka då vi var på östra sidan igen. Efter vart tredje tramptag var jag tvungen att ställa mig upp och vila såväl rumpa som rygg. 20-kilometersskylten kom. Jag räknade i huvudet och förstod att vi skulle vara i mål om ungefär 45 minuter.

När vi cyklat ytterligare en bit sade jag: "kommer inte 10-kilometersskylten snart så skiter jag i det här". Johan svarade inte. Skylten dök upp och den längsta milen i mitt liv skulle nu följa. Men till slut in i Motala, målrakan, Mattias hejarop - äntligen skulle vi få vi kliva av!

12:31 blev sluttiden. En och halv timme mer än vårt uppsatta mål. Besvikna på tiden men glada över prestationen. Det är nu man skulle kunna tro att cykeln är till salu mot avhämtning. Men här funkar nog inte jag och Johan som de flesta andra. Tio minuter efter målgång så hade vi planen klar på hur vi skulle pressa tiden nittio minuter och hamna under elva timmar. Lite högre snitthastighet (logiskt), lite kortare pauser, inte hänga på elitcyklisterna utan istället hitta ett jämnare tempo och kanske framförallt fler långa träningspass inför loppet.

Hence kom in på 15.40. Lång tid men en bedrift att inte ge upp, att kämpa hela vägen. Starkt, Hence!

Vaknar söndag morgon. Rör mina händer - check. Fötter o ben - check. Axlar o nacke - check. Sätter mig upp, rumpan - check. Känns fantastiskt bra.

Tack Johan, för stödet under de sista milen och ett stort tack till Mattias som ställde upp och körde oss till och från Motala, såg till att vi kunde ladda ordentligt och tog emot oss som hjältar när vi kom i mål. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: vänner som Mattias är unika och jag har lyckan att ha Mattias som min vän.

Snart dags för nästa utmaning... kanske Lidingöloppet. En utmaning för 99,5 kg Löfgren. Eller kanske inte.

Imorgon är en ny vecka - den sista före semestern.

Må väl och tack alla ni som messade och mejlade alla hejarop under Vättern-natten!

Take care