Utmaning eller stolleprov?

Skrevs den 4 oktober 2022

Jag lovade förra veckan att berätta om helgens ”mtb-weekend-infall” – så vad händer? Jo, jag tog bilen tidigt i fredags morse till fiiiiina Lidingö för att sladda in på min norska vän Jens garageuppfart. Här skulle cyklas mountainbike i dagarna tre. Fredagens Jens-guidning var fyra timmar tuff mtb-körning på vackra Lidingö och i dess fina nejder. Vi avslutade sedan i innerstan på välkomnande cykelgymmet Studio Echelon för ett intervallpass deluxe. Det där sista hade dock mina ben gärna klarat sig utan...

Jag somnade riktigt gott på fredagskvällen för att sedan, i strilande regn, inleda lördagens fem timmars cykling på Fiskartorpets tuffa mtb-banor. Benen värkte och icke nämnda delar av sadelnära kroppsdelar ömmade. Lördagskvällens middag var som ett töcken – inte på grund av alkoholintag utan för att jag var rätt tömd på energi och bara ville krama kudden.

Perfekt uppladdning inför sista dagen – not! Söndagen innebar nämligen min mtb-debut i riktiga tävlingssammanhang (jag har kuskat runt något mtb-Vasalopp men det här var något annat). Förutom att jag hade problem att såväl komma ur sängen på morgonen – och senare också ur bilen vid tävlingsområdet – så spöregnade det när vi kom till skogarna utanför Södertälje där tävlingen skulle gå av stapeln. Hundratals sköna mountainbikenördar på ett och samma ställe, omfamnade av en fantastisk organisation.

Givetvis var vi (Jens påfund) anmälda till den snabbare gruppen, som dessutom skulle cykla dryga tre varv i skogen på en tvåmilsbana (man kunde välja mellan ett, två eller tre varv), totalt 63 kilometer.

När jag i startfållan såg mig omkring kunde jag konstatera att vi nog var rätt ensamma debutanter – jävlar vad snabba och proffsiga alla såg ut. Jens hade planen klar inför starten: ”vi hänger med i klungan första varvet och sedan får vi se”.

Starten gick på en regndränkt skogsväg, och förutom att geggan sprutade som ur en gödselspridare från alla däck framför mig i den tätt ringlande kön så gick det galet fort. Innan mina glasögon geggat igen fullständigt uppfattade jag att vi inledningsvis cyklade mtb på skogsväg i 30 kilometer i timmen. Och det hade varit snabbt även om jag varit superpigg i benen och huvudet… vilket jag inte var efter den tuffa körningen de senaste dagarna.

Den tvåspåriga vägen trattades snabbt in på ett ”singletrack-spår” i den täta skogen. Stenigt, snorhala rötter, klipphällar, bergigt, tätt mellan cyklisterna och skitigt på riktigt. Jens förslag om att hänga med ett varv omvärderades snabbt i mitt huvud till att ”överleva ett varv”. Benen skrek av smärta, konstant maxpuls, genomblöt och jag tuggandes gegga… och då hade vi inte ens varit ute i 20 minuter av den målgångstid som var beräknad till drygt tre timmar.

Antilopliknade 20-25-åringar bokstavligen flög förbi mig (och mina 98 kg) på första varvet innan allt lugnade ner sig lite. Tankarna på att bryta fanns där redan efter halva första varvet, men jag och Jens krigade oss igenom loppet och placerade oss faktiskt hyfsat. Vi var hela (alla var inte lika lyckosamma), trötta, duktigt skitiga och mycket nöjda med vår målgång.

Men det kommer krävas så mycket mer från oss – för vad ska då detta mtb-startskott mynna ut i? Jo, tio år av Ironmanträning (som jag fick avsluta 2019 efter en knäskada) byts nu ut mot en galen utmaning i slutet av mars 2023. Jag och nämnda Jens har fått äran att som tvåmannalag representera välgörenhetsorganisationen Anna Foundation i ett av (enligt arrangörens egen utsago) världens tuffaste mtb-lopp: Absa Cap Epic i Sydafrika.

Vi ska dels under vår träningsresa fram till loppet samla in pengar med hjälp av sponsorer (så hör av dig för upplägg om du vill vara en del av detta) och arrangemang för att sedan köra loppet med Anna Foundation på bröstet. Det här kräver en dedikerad tränings- och hälsoinsats på undertecknads kropp för att kunna genomföra det här behjärtansvärda stolleprovet. Loppet pågår nämligen i åtta dagar, är 66 mil långt och nästan 16 000 höjdmeter (Vasaloppet är 800 meter), vilket innebär cirka sju timmar i sadeln per dag i bergen kring Kapstaden. Vill du se ett klipp på vad det handlar om så kika ett par minuter här www.youtube.com/watch?v=Q7BTxTxBpWc

Så nu vet du vad rätt många blogginlägg kommer ta upp de närmaste sex månaderna om huvudet och kroppen vill vara med hela vägen. Precis som under Ironmanåren så ska jag också visa att det går att kombinera en lyckosam ”jobbkarriär”, familjeliv, kärlek och vänner med träningen jag har framför mig. Som jag sagt tidigare: varje del för sig är kanske inte så svårt men det här är något annat.

Nu kör vi!