Varför går jag med på dessa upptåg?
Skrevs den 6 juli 2010
Fredag morgon. Samling klockan sju på morgonen. Jens hade lovat en ”mentalt skön cykeltur”. Jag, Jens o Racer-Rydell rullar iväg i samklang med solens sakta uppvaknande över bergen. Racer-Rydell hade tjatat i tre dagar om att han aldrig träningscyklar, vilket var hans sätt att förbereda sig mentalt.
En av de vackraste vägar man kan åka på Mallorca är från Calvia, genom Es Capdella till Andratx i väster, upp mot Banyalburfar och ner mot Puigpunyent. Nu skulle tydligen denna lilla sträcka på cirka åtta mil cyklas – inte åkas bil, vilket de allra flesta gör. Vi pendlade från havsnivå upp till 400 meter över havet. Kolla filmen på Rydells blogg!
Vi gjorde ett tiotal sådana stigningar. Det var givetvis brant utför mellan varven, men på något sätt registrerade min kropp och framförallt mitt huvud bara uppför. Benen brann, ryggen värkte och det vatten som fanns i den så kallade puckeln (liten ryggsäck med tvåliters vattenbehållare och slang till munnen) plus flaskan på cykelramen kändes som en droppe i torr öken. Vi cyklade på västra sidan av bergen så vi slapp den värsta solen men vi hade ändå kring 30 grader i skuggan. Med undantag från några stopp att fylla på med mer vatten och med mer energi så tog denna lilla ”mentalt sköna tur” cirka fem timmar. Svårt att komma ihåg när jag var så totalt slut förra gången. Eftermiddagen blev att äta och dricka konstant – depåerna var tömda.
Mellan alla konstiga fysiska upptåg har jag hunnit med att visa lite lägenheter. En skön stämning och skön atmosfär att visa här nere. Hemma jobbar vi med ett hus som det kommer en massa intressenter till. Här jobbar man med en kund som man visar en massa intressanta bostäder för. Relationen med kunden blir djupare, vilket tyvärr inte hinns med alla gånger med det system vi har hemma.
Jag var på en spansk sportbar och kollade när Spanien vann sin kvartsfinal i VM. Spanjorerna kan verkligen fira en seger. Gatorna i Santa Ponsa var fyllda med människor, det kördes karnevaler med tutande bilar och stämningen var på topp. Skulle kunna tro att de redan vunnit VM – vilka alla spanjorer är helt övertygande om att de gör. Ny match i veckan.
Söndag eftermiddag låg jag vid poolen med norske Jens i solstolen jämte. Han var uttråkad och undrade om vi kunde hitta på något. Jag tyckte vi kunde cykla en sväng för att få ur stelheten i benen sedan i fredags. Jens förstod inte vad det var för stelhet jag pratade om så han föreslog att vi skulle jogga en tur plus lite simning för han ska snart köra Triathlon.
Jag gick med på en lätt tur, så på med vattenpuckeln igen och iväg. Vi joggade upp på ett berg där toppen består av ett nedlagt militärområde. Jens visste en kul grej vi kunde testa. Hela bergstoppen består av ett system underjordiska, gjutna gångar. Gångarna användes för att nå skyttevärn i klippavsatserna mot Medelhavet. Här skulle vi tydligen in. Kolsvart och med mobilkameralampan som enda ljus så var vi på gång. Femton minuters löpande i dessa gånger frambringar en och annan tanke. Jens tyckte inte det var så farligt, för förra gången cyklade han mountainbike här inne. Vi kom ut igen och började jogga hemåt. Mitt på området dyker det upp en man med gevär. Innan vi registrerat att det var en kaninjägare hade den tokhöga pulsen lyckats sticka ytterligare några slag. Men nu var jag så trött så jag struntade i vilket.
När den korta turen var över hade vi, enligt Jens GPS-klocka (med mer funktioner än NASA), räknat ut att vi sprungit 12 kilometer i kuperad terräng och dessutom simmat 800 meter. Söndagskvällen blev en ny återhämtningsperiod. Varför går jag med på dessa upptåg när jag vet att det är värstingutmaningar för min kropp? Jag är ju inte byggd som en Kenyansk löpare direkt. Jens ser i alla fall till att semesterns kaloriintag kvittas ut rätt snabbt…
I eftermiddag är det dags för lite mäklarmöten i Palma. Men nu först är det JunglePark med barnen innan solen blir alltför varm.
Ha en fortsatt skön sommarvecka!
Vid pennan med stela armar
/Pontuz