Vilse i bergen

Skrevs den 3 oktober 2010

Först vill jag bara, återigen, berömma mina fantastiska kollegor. September blev den bästa månaden i företagets historia. Stort tack och stort grattis till alla! Men nu till en lördagseftermiddag på Mallorca, i byn Alaro. Årets happening ska gå av stapeln – och jag och Jens ska vara med. En liten pittoresk by som dagen till ära fyllts av löpare från hela Mallorca, plus två vilsna skandinaver…

Jag ser mig omkring och förstår snart att även detta kommer bli ett äventyr jag sent ska glömma. Vid inregistreringen får vi först frågan om vi har våra poängkort. Jag förstår inte vad de menar men får snart förklarat för mig att denna tävling är en del i den cup som pågår hela året för bergslöpare.

Jaha – det är alltså ingen amatörtävling. Och kvinnan i registreringen bara ler. När jag tittar mig omkring så förstår jag återigen att min kroppsbyggnad avviker rätt markant från dem runtom kring. Jag trodde det var deras åldrar som stod i startlistan men det verkar inte vara så. Snarare deras låromfång: 22, 27, 30, och så vidare. Mitt är 65 centimeter.

Dags för start. En lång applåd för att ge varandra tur avlöses av en raket som far i skyn och smäller av en knall över torget. Vi är iväg. Taktiken var att köra i mitt eget tempo, inte försöka hänga på någon. Och det är inget bekymmer. I princip alla försvinner. Före start sade jag till Jens att jag skulle ha Snygg-José efter mig och en kille som såg ut som ett spanskt blåbär.

Genom byn på små vägar känns det behagligt. Kanske lite varmt, 28 grader och sol. Men så helt plötsligt står en funktionär och visar en ny väg, bort från asfalt och upp på en stig där vilken bergsget som helst skulle bryta benen. En blandning av en getstig och ett stenröse – dessutom i princip spikrakt upp… Och det är långt kvar till vändpunkten – 852 höjdmeter upp och cirka 7 kilometer, närmare bestämt. Det blir mer en bergsvandring i högt tempo än en löpartävling.

Om vi flyttar fram handlingen cirka en timme så kommer jag upp till Castellet, där det är vändning innan vi ska ner en annan rullstensås. I den här delen möter jag alla som redan vänt, bland annat Jens – och vilken jädrans fart alla har ner. De studsar fram bland stenblocken, tjoar och skriker med flin på läpparna. Jag inser nu att alla dessa bergslöpare kämpat sig upp på toppen för att få adrenalinkicken i nerköret.

Efter vändningen möter jag kanske tjugofem trötta löpare som jag alltså ligger före, av totalt 200 – bland annat Snygg-José och Blåbäret. Men nu händer saker. Det bara brakar till bakom mig. Nerfarande som kanonkulor kommer de i sina sponsrade tävlingsdräkter, även Snygg-José var med i den gruppen. Fan. De måste fått något vitt pulver på toppen.

Efter några minuter är det otäckt tyst. Jag är ensam på en rullstensås som pekar rakt ner, ensam på en resa som även ner tar nästan en timme till. Benen skriker av smärta och var dessutom sönderskrapade, och fötterna ömmar som öppna sår. Nedfarten innebär åka på rumpan genom snår, repellering nedför stup och stegklättring över hinder.

En bit ner försvinner alla snitslar som visat banans dragning och jag börjar irra omkring på berget. Långt där nere står två spanjorer – aquí, aquí – som lotsar mig ner. Det var killarna som hade sista vätskestationen, men allt vatten var slut. Jag hade dock varit klok nog att ta på mitt vätskebälte vilket ger mig några droppar. Jag hade även ”Energigelé” som jag trycker i mig för att mobilisera de sista krafterna. Det skulle jag dock inte ha gjort – magen skriker till av smärta.

Alla ni som deltagit i någon typ av långlopp förstod att jag nu måste utkämpa två tävlingar, en för att komma i mål och en för att snabbt hitta en toalett när jag väl gått i mål. Jag kommer snart ner till något som liknar en väg och som leder in i Alaro igen. Det är tomt på gatorna, en liten tant skakar på huvudet, något barn applåderar. In mot torget hör jag äntligen röster, musik och en speaker. Mina döttrar kommer springande mot mig, folket runt torget applåderar och skriker ”Vamos, vamos” . Speakern ropar upp mitt namn och jag korsar mållinjen.

200 löpare startade, 22 bröt och jag har sju löpare efter mig. Klart godkänt. Och på tisdag vill Jens att vi ska ut o cykla. Men just nu ligger jag väldigt stilla och äter Ipren…

Hoppas alla haft en skönare helg!

Bästa hälsningar
/Pontuz