Bloggen

95 mil. Två minuter.

Skrevs den 21 november 2018

Ensjön, Klingstad, Strängstorp, Kvicksund. Jag kan rabbla byarna mellan Kalmar och Västerås (Sveriges Discodans-mecka) i sömnen nu. Ett radband på drygt 40 mil. Jag är numera ”tjena tjena” med personalen på Scandic på Pilgatan och smaklökarna hinner registrera restaurangens sena kvällsbuffé redan före den första tuggan. Jag kan älgmönstret på heltäckningsmattan (brun med svenska vägnätet på) i korridoren och jag kan morgonrutinen, som börjar vid sex på morgonen med smink, våffla hår, uppsättning och på med tävlingsdräkten.

Jag kan tävlingsproceduren i Bombardiers Arena utantill och jag har lärt mig hur elvaåringar reagerar på glädje och på besvikelse. Jag vet hur underbart nervöst det känns innan namnen för prispallen ska presenteras. Samtidigt vet jag hur det är att packa ihop alla grejer efter tvåminuters dans och tvingas vända hem redan på förmiddagen efter en tidig utslagning.

Jag blir varm inombords när tårarna rinner som floder efter att man själv åkt ut, men man står ändå och hejar fram sina danskompisar i ronden efter och gläds med deras avancemang mot den prispall man för dagen står utanför. Ett dygn, 95 mil i bil, två minuters dans. Krama, trösta, analysera, planera, revansch och många svettiga pass innan nästa tävling i januari och proceduren upprepas igen.

En pusselbit läggs till de övriga, som består av Junie (den dotter som inte är involverad i dansen), Adriana, jobbet, kollegorna, vännerna, träningen och allt annat som kallas livet. Varje pusselbit fyller sitt syfte. En bit ger näring till en annan. Ibland får jag vända och vrida lite på bitarna för att de ska passa ihop. Utan alla bitarna blir det inget pussel och bilden blir inte komplett. Jag fyller livet med det jag tycker betyder något och lämnar resten därhän. Tacksam. Livet!

s namnsignatur