​Åtta dagar, ett liv

Skrevs den 12 april 2023

Här kommer en sista racerapport från Sydafrika och Cape Epic. Du som är nyfiken på del 1 kan läsa min rapport i mitt tidigare blogginlägg. Där försökte jag förklara mitt ”varför”. Den här gången handlar det om vad som hände under och runtomkring själva loppet när vi väl var på plats. Men sedan får det vara nog om Sydafrika – nu är det dags att koncentrera sig på nya utmaningar, jobbet och allt annat som kallas livet.

Jag och min teammate Jens anlände till Kapstaden på fredagen (två dagar före start) och till det hotell där alla deltagarna bodde. Testosteronet verkligen dallrade i hotellfoajén och jag förstod snabbt varför min ålderskategori inte hette Master (vilket det brukar göra i sådana här sammanhang) utan Grandmaster. Dubbelt så gamla och dubbelt så tunga som merparten av alla som var där.

Loppet inleddes på söndagen med det som kallas Prologen, en etapp på ”bara” 27 kilometer och 750 höjdmeter, med start i Meerendal. En dag då man mest får en försmak av vad som komma skall och får den tid som placerar oss i rätt startgrupp vid måndagens Stage 1.

Tyvärr var den här ”försmaken” ett rejält uppvaknande för oss. Tuffa backar med kraftig lutning och tekniskt utmanande utförskörning, vilket innebar ett galet adrenalinpåslag. När vi kom i mål fick det bli ett allvarligt snack – ”Vi får inte slå ihjäl oss och vi måste hålla i åtta dagar”.

Efter målgången bussades vi i två timmar till Hermanus där våra tält, bajamajor, duschvagnar och mattält väntade och starten för Stage 1 skulle ske. Det kändes lite spännande och för mig främmande, men jag hade ett positivt mindset. Jag märkte dock att magen inte var med mig – det jag åt stannade inte i kroppen, vilket var en rätt dålig uppladdning inför måndagens 98 km och 2550 höjdmeter.

Klockan 04.50 gick reveljen i form av afrikanska ursprungstrumlåtar. Ett skönt sound men väldigt tidigt. Tyvärr hade dessutom magen hållit mig vaken. Starten gick och vi fick bra pepp på vägen ur stadion av den kände Kalmarspeakern Paul Kaye, som vi alla lärt känna från Ironman i Kalmar och som kände igen oss. Efter en stunds cykling förstod jag dock vad som väntade. Jag har aldrig sett så långa backar och de små prickarna högt upp på bergstoppen rörde sig. Dessa visade sig vara de snabbaste cyklisterna – det var där och då som jag förstod allvaret och vad som skulle krävas av oss.

De första dagarna bestod av obeskrivligt långa sträckor och långa backar. Det var som att lägga en småländsk stenmur uppför det branta berget och sedan bli kommenderad att cykla ovanpå denna. Det var sjukt tufft uppför, och när det äntligen vände nedför var det så brant och utmanande tekniskt att jag blev gråtfärdig.

Som jag nämnt tidigare fick vi problem med cyklarna under onsdagen. Det tog en timme och tjugo minuter att laga så vi hamnade sist i fältet. Absolut sist kommer ”hyenorna” vilket är två före detta proffscyklister som ser till att alla kommer hem. När vi väl hade fått ordning på cykeln fick vi med oss orden ”You need to do the race of your lifetime to reach the finish line in time”. Maxtiden var nio timmar och trettio minuter och vi hade 40 kilometers tuff bergscykling kvar.

Efter en snabb huvudräkning förstod vi att det skulle handla om minuter för att vi inte skulle missa maxtiden och därmed uteslutas. Vi körde verkligen järnet och passerade snart många cyklister, men det var tiden som var vår motståndare. Vi nådde målet 14 minuter innan maxtiden gick ut och kunde göra high five.

För Jens byttes lättnaden tyvärr snabbt mot något helt annat. Han föll ihop och läkarna körde bort honom till det fältsjukhus som fanns på området. Två påsar dropp gjorde Jens pigg igen framåt kvällen, men andra prover visade att njurarna tagit för mycket stryk och läkarna plockade Jens ur loppet. I stället körde de honom till ett riktigt sjukhus där han fick stanna i några dagar.

Fjärde dagen lyckades jag fortfarande inte behålla maten och hade min lagkamrat på sjukhus. Jag var ensam, trött och mentalt helt nedkörd. Då gällde det att hitta målbilder och ställa om mitt mindset. Jag lovade Jens innan ambulansen hämtade honom att jag aldrig skulle bryta och jag visste dessutom att Linnie skulle möta mig vid målgången på torsdagen (hon pluggar i Stellenbosch). Det fick bli mina målbilder och till min stora glädje kunde jag äta och sova natten onsdag till torsdag.

Trots att kroppen värkte, såren på sittbenen var rätt köttiga och det blåste mer eller mindre storm så var jag faktiskt på gott humör.

Jag kom iväg bra men efter halva etappen small bakhjulet och tankarna for runt på en millisekund i huvudet ”det får inte sluta såhär”. En lång reva i backdäcket gjorde det svårt att laga – dessutom hade ju Jens hälften av verktygen på sitt ansvar och jag hade glömt att flytta över dem. Jag hade sju och en halv kilometer till nästa servicestation så det var till att cykla på fälgen där det gick (jag visste att allt kunde gå åt h-e men att jag kunde köpa ny fälg och nytt däck vid servicestationen och ändå fortsätta). Där det var stenigt och singletrack fick jag springa istället. Det funkade och jag kunde ta mig i mål och möta upp Linnie, som var min solstråle i dubbel bemärkelse.

Den energi kvällen med Linnie gav mig var nog räddningen av hela Cape Epic, för efter vi hade sagt hej då på kvällen drog en ny storm in över oss. Tälten kunde varken stå emot regn eller blåst så tältlägret blev snabbt en misär. På fredagen blev det därför galet tuff cykling i gegga och blåst – och det vara bara början. Efter målgången på fredagen började det regna ännu mer och natten mot lördagen blev en mardröm. Vid fotändan i tältet hade jag fem centimeter vatten. Allt flöt, det var två decimeter lera i lägret och allmänt kaos. Ställer de in lördagens etapp? Icke! Reveljen ljöd efter en sömnlös natt, kroppen var i upplösningstillstånd och det regnade bokstavligen i sidled… fy fan. Kolla in det här klippet!

Det blev en kamp för överlevnad. På den högsta toppen satt vuxna män och grät under sjukvårdspersonalens folietäcken då de inte vågade ge sig av utför – vi var nedkylda (det hade gått från cirka 20 grader vid start till under 10 grader på toppen), utmattade och såklart mentalt trötta efter snart sju dagars tuff cykling.

Jag kom i mål och känslorna ser ni på klippet här.

Det här var tydligen den tuffaste dagen i Cape Epics historia.

Nu var det dags för sista dagen och det gällde bara att cykeln skulle hålla och att undvika krascher. I och med att jag kunnat äta kände jag mig konstigt nog stark både i kroppen och knoppen trots att magen börjat spöka igen. Det blev en förhållandevis bra dag med kul körning, även om det var många olyckor (många var mentalt slut och tappade fokus). Vi kom in på downhillbanor, passerade de mest exklusiva ägor jag sett och fick se otroliga vyer. Det var förmodligen skitjobbigt däremellan men det har jag faktiskt förträngt. Jag försökte mitt i det jobbiga att njuta av de sista timmarna.

Det blev målgång i Valde Vie där Jens mötte upp tillsammans med Linnie. Lite glädje och lättnadstårar. Jag hade precis lyckats genomföra det tuffaste du kan göra på en mountainbike. Målet var att klara alla åtta dagarna då vi visste att nästan en tredjedel bryter, och så även i år. Av de som klarade det ville jag inte komma sist och jag lyckades även med detta. 509 av 750 startade cyklister kom i mål, och mina 52 timmar och 28 minuters cykling totalt under de här åtta dagarna blev 466:e tid. Så jag lämnade Sydafrika nöjd, full av lärdomar och vetskapen att jag har genomfört något som jag aldrig kan återberätta till fullo annat än för någon som själv var med.

Tack till alla er som följt oss! Tack till Greatest Mindset, Jesper Personlig tränare, Prestationskläder, Cykelogen och alla ni som sporrat mig på vägen (instruktörerna på Malkars, Team Kalmarsund med flera).

Nu får vi se vad nästa äventyr blir… Jag är ju bara 52. 😊