Dagen efter…

Skrevs den 20 augusti 2012

Så stod jag då där och lyssnade på den svenska nationalsången och tittade över ett fantastiskt Kalmarsund tillsammans med drygt 1 500 andra våtdräktsprydda människor, med vatten upp till midjan. En minut kvar till start. Vi är iväg, adrenalinet pumpar och jag vet att en simtid på 1.30 (vilket veckans träningar pekat mot) skulle var bra medan allt under 1.45 är ok. Jag kommer iväg hyfsat med blir snart översimmad, får en rejäl spark rätt i huvudet – måste behålla lugnet trots att det är detta som jag var mest rädd för.

Kommer igång igen och får en ny spark samtidigt som jag trasslar in mig med ett par medtävlande. Paniken infinner sig och jag hyperventilerar - såpass mycket att jag är nära att skita i allt efter bara 300 meter.
Efter en stund tar jag mig samman och fortsätter men är nu långt efter. När jag kommer ut på andra varvet, efter ett par kilometers simning, är jag riktigt långt efter och är dessutom översimmad av eliten som är på väg mot växling. Känner mig som kanotisten i Göra kanal. Kommer fram till slut fram för landstigning, kollar på klockan som visar 2.02 - en katastrof (ur ett idrottsperspektiv). Samtidigt hör jag speakern säga "nu mitt herrskap har vi bara tre simmare kvar i vattnet... av drygt 1 500". De enda cyklar som fanns kvar i växlingsområdet var Astrids och Maj-Britts ... och så min. Otroligt frustrerande.
Jag gör ett snabbt byte och ska hoppa på cykeln. Då slinter jag på pedalen, och dryga nittio kilo Löfgren dunsar ner på sadelspetsen... och spräcker sadelstången. Jag ser blickarna och hör kommentarerna från de som står vid växlingen. En mental härdsmälta är väldigt nära nu. Jag ska ut på 18 mils cykling med en lös sadel.
Men ilskan tog över - här ska j-arimej cyklas trots värsta tänkbara inledning. Det tar ungefär tio mils cykling innan jag kommer ifatt något som i alla fall liknar en triathlet. Jag blev inte omcyklad en enda gång på 18 mil och tog över 450 placeringar. Dålig tröst, men ändå.
Ny växling till löpning och jag är med i fältet igen. Jag var lite rädd att jag sprängt mig på cyklingen men löpningen flyter på. När jag räknar ner kilometer efter kilometer i huvudet (man hinner tänka en del på en sån här runda) kunde jag alltid räkna bort två kilometer - de två som gick inne i stan för då bars jag verkligen fram. Målgång på 11.42, vilket var inom den gräns jag satt utåt... men efter mitt personliga mål, som låg runt elva - det kan jag ju erkänna nu.
Idag (skrivande stund) är det söndag och jag borde väl vara helt förstörd. Men min kropp funkar tydligen inte så utan idag var det långfrukost, promenad och sedan iväg till Ironmanbanketten/prisutdelningen. Kalmar fick oerhört mycket cred för sitt arrangemang. Och ni som var i stan kan väl vara snälla att berätta för alla som har varit kritiska till den här tillställningen vad ni upplevt. Tänk bara sista man i mål, Ove, som fick höra tiotusentals människor skandera hans namn klockan 23 igår (lördag) kväll. Vilken fest!

Jag vill tacka er alla för det otroliga stöd ni gav mig på resan - allt från äldre damer i Gårdby till kompisar i stan - det betydde otroligt mycket för mig och jag fick gåshud vid varvningarna på Kvarnholmen. Stort tack!
Och nu då? Vilar några dagar - kontaktar sedan Malin, som nu har ett år på sig att fixa min simning. Sebastian får lägga upp ett nytt träningsprogram med det utgångsläget som är nu och som är ett helt annat än förra året och på tisdag klockan 12.00 öppnar anmälningsmöjligheten till Ironman Kalmar 2013. Jag ska vara med och jag ska under elva timmar...

Återigen - Stort tack till er alla för ert fantastiska stöd

..och här kommer vår fotografs film från dagen (strunta i rubriken :-)  )