Välkommen in i Pontuz och hans kollegors vardag och fritid. Här bjuds du på aktuella händelser, tips och råd, funderingar och tyckanden och mycket annat som faller dem in att dela med sig om. Ofta är det Pontuz själv som skriver, men då och då hoppar någon medarbetare in som gästbloggare. Mycket nöje!

[email protected]

En omvälvande resa

Pontuz LöfgrenPontuz Löfgren, VD och fastighetsmäklare 2016-10-05

Kaptenen deklarerade att vi påbörjat inflygningen mot Rijeka i Kroatien. Jag blickade ut genom flygplansfönstret och såg vida jordbruksplatåer, som sträckte ut sig i grönskade dalgångar skyddade av vidsträckta berg. En fantastiskt vacker vy. Flygplatsen vi landade på kan däremot mest liknas vid en öststatsdestination en dag på 60-talet under en flygstrejk. Tom, igenvuxen och öde.

Biluthyrningsfirman hade vänligheten att lämna ett telefonnummer på den folktomma kur där de hade sitt kontor. Vi ringde mobilnumret på lappen, och insåg att telefonen vi ringde till fanns inne i kuren – dock inte ägaren till densamma. Vilken kanonstart på resan! En sen kväll i en DDR-liknande och numera helt folktom flygplatsbyggnad. Jag tittade ut på parkeringen och såg att där fanns en bil och två avslappnade killar. Vår bil, våra hyrkillar. Allt löst – vi var på väg på vårt lilla äventyr.

Solen sänkte sig ner medan vi körde ur Kroatien, genom Slovenien, för att anlända till Trieste i Italien vilket var startpunkten för vår bilresa på Istrien-halvön. Trieste hade två saker – god mat och fin arkitektur. Vi bestämde oss dock redan efter frukost för att påbörja färden söderut på Istriens västkust. Vi hade inget förbokat boende och inget direkt mål på färden så här långt.

Vi drog snabbt genom Slovenien igen och in i Kroatien. Vi följde kusten och efter en timmes körning tyckte vi  det var dags att syna de mindre byarna. Snabbt av motorvägen och ut mot kusten. Det råkade bli byn Umag. Rätt tråkig med många campingplatser och ett tennisstadium. Nä, fy fan – jag vill vidare… eller? En hotellskylt såg lite spännande ut. Anvisningen visade oss fyra kilometer utanför byn. Olivlundar, grappaförsäljningar på träbord, jordbruksmark och… ett helt sagolikt hotell vid havet. Jag har haft förmånen att vistas på en del hotell och detta var topp tre någonsin. Vår chansning blev två underbara dagar, där jag som älskar service fick mina förväntningar överträffade med det ena hallelujamomentet efter det andra. Världsklass i alla avseenden… mitt ute på den kroatiska landsbygden.

Nästa resmål var faktiskt ett tips från den Kalmarbo som mest liknar Vargen i Bamsetidningarna: Roger på Infoservice. Nu kan man inte lita på Vargen, men det kan man på Roger. Rovinj var tipset och Rovinj tog oss med storm. En av de mest romantiska byar jag varit i. Små gränder, trevliga människor och magiska solnedgångar.

Efter en lugn söndagsfrukost i Rovinj var det då dags för huvudattraktionen på resan. Jag och Adriana skulle besöka byn där Adrianas pappa föddes och där stor del av hennes släkt bor. Redan ett par mil innan vi är framme märker jag att spänningen i bilen, det är rätt tyst. Vi kör sakta in i byn, som består av ett tiotal väldigt enkla hus som alla delas av fyra familjer. Det finns en nedlagd skola, ett postkontor, en livsmedels…kiosk, en bar och en strand. Fönsterluckorna är stängda och det enda liv vi ser är en väl tilltufsad kvarterskatt.

Vi kör upp en bit i byn, på en väg som är i ungefär samma skick som en tjälskadad cykelväg i Polen. Adriana berättar barndomsminnen om allt från hönshus till giftiga ormar och brunnslock jag inte får kliva på. För att inte den här historien ska bli för detaljerad och utlämnande får ni en kort sammanfattning:

I en by lever 180 människor. Byns arbetsplats är en cementfabrik à la Degerhamn, där det jobbar 110 personer. Adrianas farbror har flyttat tre gånger i sitt liv, flyttradien har varit totalt 75 meter. Adrianas kusin med man och barn bor i lägenheten som Adrianas farbror först bodde i – ni fattar poängen.

Det viktigaste i hela den här historien är dock inte de enkla husen, gatorna eller de fantastiska vyerna som bjuds om vi tittar åt motsatta hållet från fabriken. Det är de otroliga människorna jag möter. Den gränslösa gästvänligheten är obeskrivlig. I timmar sitter vi sju personer i ett kök på cirka tio kvadratmeter. Jag förstår  inte ett ord kroatiska, Adriana förstår mer än hon visste om, kusinen pratar engelska medan farbrodern med hustru inte pratar ett ord engelska. Hur kan man då skratta och gråta tillsammans i timmar i samtal som alla deltar i? Fantastiskt.

Det här var slutklämmen på en av de bästa resor jag gjort. Inte den vackraste, inte den lyxigaste, inte den mest äventyrliga utan något mycket viktigare. En resa där människors värme varit oslagbar och där jag funnit vänner för livet. En resa som givit mig som människa så mycket tillbaka på så otroligt många plan…tack, Adriana!

Pontuz Löfgrens namnsignatur

Pontuz Löfgren, VD och fastighetsmäklare