Ett stort stick för Löfgren…
Skrevs den 14 juni 2021
Då stod jag där till sist lite lagom svettig och nervös i kön utanför gamla biblioteket – kön in till vaccinationen, där världens förmodligen största sprutor härjade. För er som inte känner till det så har jag bara en rädsla här i livet, förutom att familjen eller någon nära skulle råka ut för sjukdom eller olycka – nämligen min fobi för sprutor.
Därför var det många känslor som krockade när jag satt vid datorn med 1177.se framför mig för att boka en vaccinationstid. Jag har verkligen jagat en tid för att få göra det värsta jag vet, hur konstigt är inte det? Nu gör jag det inte så mycket för min egen skull utan för att jag känner solidaritet med alla andra, vi måste stoppa den här skiten och då måste alla ställa upp… Även vi med sprutfobi.
Det var tisdag eftermiddag och 26 grader varmt i solen vilket är väldigt varmt om man är kostymklädd, även de dagar man inte ska ta spruta. Kön ringlade utanför biblioteket som om det vore konsertbiljetter som skulle släppas. Det var dock ingen direkt klang- och jubelföreställning här utan rätt sammanbitna människor.
Jag har dock aldrig upplevt en kö som gått så snabbt. Plötsligt stod jag där i foajén till biblioteket och såg denna imponerande sal på uppskattningsvis cirka 500 kvadratmeter där ett femtontal ödes-stolar var utställda. Vid varje stol stod en sköterska i mask och injicerade vaccinet för glatta livet. En glad volontär stod där och ropade upp numret på den stol som var ledig för denna hemska övning.
”Hej på dig Löfgren, det var ju kul att se dig här.” Diskret kille. ”Mmm”, svarade jag. ”Om man har lite sprutfobi – hur gör man då?” frågade jag på det manligaste sättet jag kunde, vilket inte var helt lätt just då. I det läget kändes det inte helt ultimat att först se alla få sina sprutor och sedan sitta där själv helt öppet och få en sådan där sköning i armen.
Den glada volontären tog mig lite åt sidan och fantastiska Syster Åsa tog i stället hand om mig. ”Kom med här Pontuz, så slipper du svimma inför alla andra”, sade hon glatt. ”Så sant”, tänkte jag medan den filmen rullades upp i mitt huvud. Men tack vare hennes lugn kunde jag ta en spruta, säga att ”det där kändes ju inte”, resa mig direkt och gå därifrån. Stort tack Åsa.
Vad hände? Jag var glad över att ha tagit sprutan och mindre svettig än jag tidigare varit i närheten av en spruta – och detta trots värmen. Det viktigaste av allt var nog att fobin kanske är över. Nu är jag inte rädd för någonting längre! Jag längtar ihjäl mig till jag får testa min före detta fobi nästa gång och då ta dos nummer två – det blir den 28 juli på äldsta dotterns 20-årsdag… Dags att fira dubbelt då.
Till sist: Vi har nu avverkat halva juni och trettio kontrakt är redan skrivna. Det är två avslut per dag, vilket är riktigt, riktigt bra!
