....för framtids segrar

Skrevs den 8 mars 2011

Lördag morgon och det var dags att bege sig mot Dalarna. Jag, Boxer-Hence, Rosenlund, Duracellkaninen Flobecker och vår eminenta serviceman Pappa Rosenlund - som även lyssnar till namnet Lasse - var på G mot vårt Vasaloppsäventyr.

När vi tog beslutet om vårt deltagande var det sensommarvärme och väldigt långt till första helgen i mars. Vi bestämde dock att ingen fick träna mer längdskidåkning än ett Vasalopp, det vill säga max nio mils träning. Vi skulle ångra just det beslutet.

Vi landade vid Hundfjällets stuga nummer fyra framåt halv nio på kvällen och blev som alltid varmt välkomnade av Herr Lindvall från Nybro Ski. Jag måste passa på att berömma Ulf och Nybro Ski för ett fantastiskt arrangemang kring Vasaloppet. Vi delade stuga med fyra andra glada Nybroåkare. Nybrofolket hade bestämt väckning 03.45 för att vara vid starten för att köa in i sin startfålla klockan sex - starten går åtta. Det där lät väldigt tidigt så vi valde en annan strategi - ställa klockan på sex och hinna till startplatsen lagom till start för att slippa stå och frysa. Ytterligare ett beslut vi snart fick ångra.

Vi anlände till starten tjugo i åtta vilket gjorde att vi hamnade väldigt långt bak när startskottet gick. I den klassiska första backen stod det helt still, nästan 15 000 åkare skulle igenom ett nålsöga. Vi sökte febrilt efter det led där det rörde sig mest men kom helt fel. Efter en stund slog Hence mig med staven på benet: "Kolla bakåt Löfgren, det är helt tomt".

Fan, vi stod absolut sist i denna gigantiska klunga av åkare - för andra gången. 2007 frågade Vasans "Rescue team" om jag skulle bryta eller åka vidare i Hökberg. De skulle nämligen gå ut efter mig, som var sist av alla.

En timme senare började vi se krönet på första backen. Två kilometer på en timma - jihoo! Men därefter släppte det och vi plockade ett par tusen åkare de första två milen. Mattias och Hence hade släppt men jag tog rygg på Duracell, vilket snart skulle innebära att min kropp trodde det var målgång i Mångsbodarna. Helt slut. Bye-bye till Duracell, och det var 65 kilometer kvar.

Jag fick i alla fall en behaglig resa mot Mora. "Not". Ensam, fruktansvärt dåligt glid, kramp i ryggen efter en timme. Backarna är fruktansvärt långa till Oxberg och när det sedan började bli lättare åkning fick jag staka nedför. Men man får se det från den positiva sidan: det blev bättre träning.

Pigg som en lärka dansade jag in i Mora efter nio timmar och 35 minuters utflykt. Och här kan jag väl köra ett numera bevingat Kalmaruttryck "Mycket Gutt". Hur gick det då i den interna tävlingen? Ja, det är ju som alla förstår av väldigt liten betydelse... så jag säger inget om resultatet. Men ni som inte följde oss "live" kan kolla länken här. Och lova nu att kolla länken. Lova!

Strax efter nio, söndag kväll, rullade vi hemåt. Länsade ett McDonalds i Borlänge och landade i Kalmar 05.25 måndag morgon. Vaknade igår morse med endast en krämpa. Det är 90 000 meters skidåkning. På varje diagonal eller stakning med kick kommer man cirka fem meter. Detta innebär drygt 16000 moment, det vill säga drygt 16000 friktioner mellan skinkorna. No more comments.

När jag kom in på jobbet framåt tiohugget, måndag förmiddag, möttes jag snart av vännerna på Alarmstreet som kom med en present bestående av nedtäljda skidor, blåbärsoppa och något alkoholhaltigt - allt för att avskräcka mig från liknade äventyr. Höll inte länge. Redan före lunch hade Duracell Flobecker (som gjorde Vasan på 8.53, en kanontid med tanke på vår plats i första backens kö) anmält oss till Vättern runt.

Jag körde ett lätt pass på gymmet måndag eftermiddag och jag somnade rätt gott igår natt. Tack alla ni som följde oss, messade och mejlade! Ni gav oss styrka och skratt. Och ett stort tack till Lasse Rosenlund - din insats var guld värd!

Ha nu en fantastisk vecka/Pontuz