Bloggen

Gästbloggare Selma: På andra sidan bordet

Skrevs den 21 februari 2018

Dags att låta fingrarna dansa över tangenterna igen. Och en hel del har hänt sen sist. Jag har bland annat fått uppleva hur det är att sitta på andra sidan bordet, som bostadsköpare! Ett stort steg för mig och min sambo som har känts helt rätt från första stund.

På jobbfronten har jag tillsammans med företaget haft ett helt fantastiskt 2017. Teamet är tajtare än någonsin och aldrig har energin varit så hög som nu. Framgång föder framgång. Mitt 2017 har präglats av nya rekord och toppnoteringar för Kalmar – 158 unika bostadsförsäljningar och äran att få gå in som delägare i stans mäktigaste mäklarbyrå. Om jag skrek rakt ut? JA! Stort, spännande och häftigt! Jag vill här ta tillfället i akt och tacka mina fantastiska kunder. Denna resa hade inte varit möjlig utan ert förtroende. Jag ser fram emot våra high-fives under 2018.

Men tillbaka till bostadsköpet. Vi gick från en liten citypärla till… ja, det tredubbla. Att flytta och inreda från topp till tå tog uppskattningsvis 1,5 dygn. Det gäller att vara tidseffektiv om du frågar mig. Sambon, som till yrket är målare, har fått fnatt flertalet gånger när jag i all välmening har lagt mig i målning och mönsterpassning. Det ligger lite i min natur, att erbjuda min hjälp och kunskap. Eller som han ser det: att lägga sig i.

Valen mellan ljust eller mörkt, stort eller litet, filt eller pläd överlämnar min sambo däremot med glädje till mig. Dock protesteras det då och då, och ibland får jag ge vika. Jag fick till exempel blankt nej på färgen senapsgult. Vi kompromissade och det blev grått – man får välja sina strider…

Tavlan på Swedbank stadion, som förövrigt inte ens heter så längre, får inte heller lämna huset trots flertalet böner från mitt håll. Den har fått flytta runt vill jag lova. Först fick den en hedersplats i trappan, därefter smög den sig in i vardagsrummet innan jag bestämt (men varsamt) placerade den under trappan i säkert förvar tillsammans med regnjackor, städattiraljer och tapetrullar. Vem som helst förstår ju att man inte kan ha en felaktigt namngiven stadion framme. Inte sant? 

Även på kontoret blåser förändringens vindar. Jag sitter dock på samma ställe som tidigare, allra längst in. Ta klivet in från entrén, gå rakt fram till receptionen, STOPP, backa lite och vrid huvudet åt höger! Ser du mig? Bakom glaspartiet? Nja, kanske inte. Mina omstridda 167 cm (enligt passet) räcker inte tillräckligt långt för att du ska kunna upptäcka mig bakom kontorsskärmen. Men känn ingen oro, stig in på kontoret, lyssna noggrant så lovar jag att du hör min ljuva stämma inom 20 sekunder.

Det nya är mina rumskamrater Eric och Jacob. Härliga killar som alltid lyssnar. Har jag tur svarar de också. Kontoret har dessutom börjat byta skepnad. Våra kundutrymmen har fått sig en rejäl uppfräschning med nya, fina möbler. Och i veckan kommer hantverkare som ska möjliggöra fler kontorsplatser. Ett spännande projekt som Pontuz får berätta mer om så småningom…

s namnsignatur