​Gästbloggare Theo: Hur hamnade jag här?

Skrevs den 24 september 2019

Hur hamnade jag egentligen här? Den frågan ställer jag mig själv väldigt sällan, men för nästan exakt två år sedan dök den upp.

Jag stod i en lång kö med förväntansfulla – och framförallt nervösa – ungdomar. Vad var det då för kö? Kö till Krögers? Kö till en Fotbollsmatch? Nej. Alla dessa ungdomar, inklusive jag själv, skulle precis starta upp sina UF-företag, som man gör ett år på gymnasiet. Och vi alla stod nu i en kö för att få tips och råd av självaste Pontuz Löfgren.

De tio personer som stod framför mig i kön blev till fem, för att sedan bli till två – och till sist var det min tur. Under de sista stegen fram till den kostymklädde mannen låg allt fokus på att prestera mitt allra mest professionella handslag, vilket måste ha sett rätt komiskt ut ur Pontuz perspektiv. För jag skojar verkligen inte när jag säger att jag var fokuserad.

Vi hälsade och Pontuz ställde samma fråga som han ställt till 84 ungdomar tidigare under förmiddagen: ”Jaha, och vad ska du göra då?” Jag svarade att jag ska teckna hus och berättade om mina personliga tavlor på kunders hus som jag hade tänkt teckna och sälja. Pontuz fick se några tavlor som jag hade gjort, gav en del tips och verkade aningen intresserad. Vi skakade hand igen och jag tackade för tipsen, som jag för övrigt inte ens kom ihåg eftersom jag redan hade börjat fokusera på det andra handslaget.

Jag gick därifrån nöjd och senare på kvällen smattrade jag ihop ett mejl till Pontuz och frågade om han var intresserad av ett samarbete.

Dagarna gick och jag fick inget svar. Tråkigt, tyckte jag men fortsatte att jobba vidare med UF-företaget. Vad jag inte visste då var att cirkeln skulle slutas drygt ett år senare när Pontuz skulle ringa och erbjuda mig ett jobb.

Processen innan jag fick jobbet var dock lång, och naivt nog trodde jag att jag var den enda som fick ett samtal från Pontuz den dagen, viket jag förstås inte var. Efter en gallring bland ett antal otroligt talangfulla filmare och fotografer var jag den som till slut fick möjligheten att kalla Pontuz Löfgren AB min arbetsgivare.

Det som en gång började när jag som sjuåring tog skakiga filmer på min legostad har alltså nu eskalerat till aningen mer välproducerade videor och foton. Och f-n vad jag älskar det! Att få gå till jobbet varje dag och träffa mina grymma kollegor, och samtidigt få göra det jag älskar, som yngste man på Sveriges mest rekommenderade mäklarbyrå är faktiskt jävligt coolt. Och nu när jag håller på att skriva det här blogginlägget börjar faktiskt tanken smyga sig fram än en gång… Hur hamnade jag egentligen här?