Bloggen

​Hals, hjärta och mage

Skrevs den 5 november 2019

Jag kommer från ett föräldrahem där traditionerna var och är viktiga på riktigt. Julbordet hade länge exakt samma utseende varje år för så var det när farmor levde, på fars födelsedag i mars är det oxrullader för så har det alltid varit, på midsommar bjuds mors fantastiska midsommartårta och bubbel när alla anlänt, på sommarens födelsedagar serveras gräddtårta och till sist har vi familjens (och alla skåningars) hedniska tradition som står för tröskeln.

På fars dag, som infaller nära Mårtens afton, serveras svartsoppa med tillhörande krås. Några av ingredienserna är hals, hjärta och mage från den stackars gåsen som fått sätta livet till. Själva soppan har flertalet kryddor (läs pepparkakskryddor), konjak, sherry, vin och då gåsablod. Lätt förklarat är det ungefär som flytande blodpudding med smak av pepparkaka. Denna mäktiga soppa är nu bara förrätten till själva gåsamiddagen. Vår småländska touch på detta är att vi avslutar med mors förträffliga ostkaka till efterrätt istället för spettekaka.

För att neutralisera kaloriintaget denna söndag kan jag tänka mig att en Ironman är den skonsammaste lösningen. Nu är detta på intet sätt en tradition som vi själva hittat på – den det har funnits i Sverige i många hundra år (och nämns faktiskt redan i antikens Egypten). I vår släkt får vi dock se om den överlever… det verkar som om det kan bli vissa bekymmer då två av tre döttrar inte äter kött – och blod kommer ännu längre ner på listan.

En tradition som jag dock gärna ser även i framtiden är Kalmar FFs medverkan i Allsvenskan. Många skrockar nu elakt på olika sätt, men vi måste väl ändå inse och vara överens om en sak (oavsett vem som betalar Guldfågeln Arena, om spelarna tar i eller inte eller om tränaren hade Sveriges sämsta CV): Det är väl ändå bättre att ett av Kalmars absolut starkaste varumärken fortsätter sätta Kalmar på kartan och att vi får se Allsvensk fotboll även de kommande åren? Jag ser inget som skulle vara bra om det inte blev så.

Om vi dock lägger svartsoppa och fotboll åt sidan kan jag se tillbaka på en vecka som innebar tre dagars magisk dans i Stockholm tillsammans med 2 500 andra tävlingsdansare och Fidelie (med Linnie som coach). Efter tre förstaplatser och en bronspeng var det lätt att åka hem de dryga 40 milen. Den största av glädje och lycka ser jag i mina barns ögon och det är det som räknas – allt annat är bara lek och ett mellanspel.

… och novemberregnet öser ner i mörkret utanför mitt fönster.

Pontuz Löfgrens namnsignatur