Hockeyfrillor, polisonger och mjukisbyxor

Skrevs den 16 april 2019

När jag var yngre och inte helt överens med mina föräldrar sade jag alltid: ”Vänta bara tills jag fyller 18, då flyttar jag hemifrån direkt”. Svaret kom snabbt från min far: ”Du är hemma igen när du blir hungrig”

Åren gick och på min 18-årsdag gick flyttlasset från Jönköping till Kalmar. Inte för att jag på något sätt var osams med mina föräldrar – tvärtom – utan för att ett fotbollskontrakt väntade på att signeras i Kalmar. Min fem år äldre bror hade flyttat ut redan tidigare så jag var sista barnet ut från boet. Kvar stod två unga föräldrar (43 år). Grunden var lagd för oss, resten av det som kallas livet fick vi lära oss på egen hand.

Men det jag alltid har saknat eftersom jag flyttade 25 mil hemifrån så tidigt är allt det där spontana. Att dra förbi mor och far för en kaffe på vägen hem från träningen, gå på HV71 i Kinnarps Arena med brorsan, en spontan söndagslunch i föräldrahemmet eller ett brödrasnack på en bänk i Stadsparken med utsikt över Vättern.

Allt det där var alltid flera timmar bort. Vi träffades givetvis men det blev mer på helgdagar, födelsedagar och liknande. Jag och min bror har semestrat ihop och mina föräldrar är ofta hos oss när vi är på Mallorca. Men något som inte har skett på 30 är att jag, min bror Jonas och farsan har gjort något tillsammans, bara vi tre utan flickvänner/fruar, barn eller familjer.

I lördags var det dagen D. Jag och Jonas bestämde på farsans 75-årsdag att nu är det dags. I helgen dök Jonas och farsan upp på morgonen och ett dygn låg framför oss. Sammanfattningsvis var det mycket mat, fotboll, mer mat och otroligt mycket skratt.

Höjdpunkten var när Jonas visade några hundra dammiga diabilder från vår barndom som han hade smugit med. Vi skrattade så att vi låg dubbelvikta när polisonger, hockeyfrillor, blekta slingor, pannband och rosa mjukisbyxor blandades med andra episoder från 60-, 70- och 80-talet. Så jäkla roligt att kika på detta tillsammans. Vi skildes åt på söndagsförmiddagen och jag är helt säker på att det inte dröjer 30 år till nästa gång bara vi tre gör något tillsammans – snarare några månader.

24 underbara timmar övergår nu till en vardag där jag hoppas att även mina barn lyfter tryggt från boet. Men jag hoppas det dröjer…