Hur långt är det kvar?

Skrevs den 6 augusti 2012

”Hur långt är det kvar?” Den klassiska barn-i-bilen-frågan dök upp redan efter ett par mil. Målet var Kolmården, dit jag och döttrarna begav oss i veckan. Jag måste säga att jag fascineras av parken ur inte bara ett zoologiskt perspektiv utan också ett kommersiellt. Här finns allt för alla, här går farmor och farfar med barnbarnen, snabb köhantering, strategiskt uppställda energidepåer och ett och annat unikt dragplåster. Men också en och annan skräckbild i barnens sinne – de hade sett dokumentären på teve där en döv flicka blir ”biten” av vargarna. Så jag lovade att de skulle slippa gå in i varghägnet. Skapar intresse om inte annat. Att sedan säluppvisningen blir en lång gäspning efter delfinernas mer imponerande show handlar nog mer om en dålig taktisk planering från min sida.

Efter första eftermiddagen var det dags att ladda batterierna inför dag två. Vi bodde på Vildmarkshotellet där miljön är helt ok men, som mellandottern uttryckte det, "knappt fyrstjärnigt". De har skaplig koll. Middagen på kvällen är kanske inte riktigt min grej. Det känns som jag är på restaurangutflykt med min fyraårings dagis och deras tvåhundra närmaste avdelningar. Huu, vad mycket ungar. Vi summerade dock två härliga dagar innan åtta ögonlock snabbt slogs igen när vi till kvällen var åter hemma på Boholmarna.

Hemma igen och dags att fortsätta med träningen. Cyklade Ironmanbanan på fastlandssidan. Är lite orolig. Kanske inte för egen del då min hastighet inte kommer utgöra något hot mot ljudvallen men däremot för toppatleterna. Det kommer bli en och annan krasch i tvära kurvor invid stenmurar. Dessutom ska man veta att de bästa utövarna har specialcyklar som är finjusterade med millimeterprecision. Att slänga in dessa cyklar i en torktumlare - vilket det handlar om på långa sträckor med bedrövlig beläggning - gör att det mer kommer att handla om material än om prestation. Med tanke på hur mycket skattepengar evenemanget inbringar så bör det nog satsas en och annan krona på de kommunala vägarna för att Ironmancirkusen ska bli kvar i stan - men det är min amatörmässiga syn på det.

Tillbaka på jobbet idag, har kört lite sporadiskt under förra veckan och kommer göra så nästa vecka inför tävlingen, och jag förvånas över hur snabbt jag ruskat av mig semestern och hur snabbt rutinerna sitter igen.

Igår firades mormors 90-årsdag som jag nämnde i förra bloggen. Ett överraskningskalas där systrar, barn, kusinbarn, barnbarnsbarn med flera dök upp till mormors förtjusning. Min mormor är en riktig friskus så när barnbarnsbarnen (mellan 5 och 9 år)skulle visa hur duktiga de var på att stå på händer och mormor undrar om hon skulle testa så började väl en viss oro infinna sig. Vi nöjde oss med vetskapen om att mormor alltid varit en duktig idrottsutövare... för några år sedan.

Tolv dagar kvar till start. Ikväll näst sista långpasset med 25 km löpning.

Önskar er en fin vecka