Välkommen in i Pontuz och hans kollegors vardag och fritid. Här bjuds du på aktuella händelser, tips och råd, funderingar och tyckanden och mycket annat som faller dem in att dela med sig om. Ofta är det Pontuz själv som skriver, men då och då hoppar någon medarbetare in som gästbloggare. Mycket nöje!

[email protected]

Järnvänner!

Pontuz LöfgrenPontuz Löfgren, VD och fastighetsmäklare 2019-08-20

​Förmodligen har du redan läst en massa ”race reports” från helgens Ironman så jag ska beröra tävlingen snabbt och istället berätta lite runt omkring.

Efter en rätt stökig vecka, där livets berg-o-dalbana varit på sitt mest energiska humör, var laddningen Inför Ironmancombacken ”sådär”. Jag försökte dock samla ihop mig framåt fredagen och när klockan ringde tjugo i fem lördag morgon kändes det rätt ok.

Simningen, som varit min akilleshäl, satt bra (Stort tack till min simcoach Poppe, du är en fantastisk människa och coach) och jag kom som omväxling upp någonstans mitt i det 3 000 atleter stora startfältet.

Under cyklingen hade jag som mål att nå en snitthastighet på 36 kilometer i timmen och det fixade jag nästan, så min målbild på 5 timmar jämnt blev 5 timmar och sex minuter. Och med det var jag bland de 300 bästa i fältet så jag hade lite folk att cykla om.

Under löpningen kände jag dock tidigt att det som hittills var en bra bit bättre än min rekordtid på 10.58 från 2016 inte skulle nås. Så istället för ett marathon på 4 timmar blev det 4.30 och så var den dagen förstörd. Men va fan – jag är snart 50 år och mitt liv är lite mer än Ironman, så tiden 11.13 är helt ok och idag söndag känns allt bra.

Det finns hundra grejer att berätta kring förberedelser, loppet, natten innan, natten efter, tankar under loppet, vad som händer med kroppen, vad folk gör på sina cyklar under loppet, hur man känner sig och hur tankarna går dagen efter… men det tar vi en annan gång.

Och på frågan som jag har fått femtio gånger idag så är svaret att jag inte vet. Först ska jag smälta detta lite, prata med min läkare om mitt knä och därefter ta ett beslut. Men en sak är säker – jag ställer inte upp en gång till om jag inte ser att jag kan gå under elva timmar igen :)

Om jag då ska summera Ironmanlördagen i tre ord (eller ok – fem ord då) så blir det Johan Flobecker, Jacob Gustafsson och Du.

Johan ”Duracell” Flobecker är min vän och träningskompis. En guda benådad simmare (bland de 300 första) som inte gillar att cykla men normalt sett springer ett marathon på 3.15. Johan var snart i kapp mig på löpningen och sänkte tempot för att kolla hur jag mådde. ”Skit ” var svaret eftersom jag hade ont och framförallt hade slarvat med näringen. Så jag hade gått ”tom” och fick inte i mig något vettigt som inte skulle komma upp och bli fågelmat… och då var det 38 kilometer kvar. ”Du ska i mål”, sade Johan och sprang (det vill säga småjoggade för hans del) med mig hela loppet. Johan, du är en fantastisk vän och människa och utan dig så hade jag förmodligen varit ute och irrat omkring I Berga fortfarande!

Jacob Gustafsson är som ni alla vet en av mina duktiga mäklare. Jacob skulle kört Ironman förra året men kände sig inte förberedd och flyttade fram startplatsen till i år. I januari tog han dock beslutet att inte köra. Men i måndags vid fikabordet kom helomvändningen. ”Jag har ju en plats på lördag så jag tror jag kör”. Så med bara fem dagars träning gick han i mål strax under femton timmar. Det är bevis på en vilja av stål och en inställning där inget är omöjligt. Jag har nu i helgen dubbat honom till Sir Jacob Gustafsson. Och numera kan man göra en Lex Jacob om man vill – strunta i träningen och kör en Ironman ändå.

Till sist måste jag lyfta fram Du! Du som önskade lycka till. Du som stöttat. Du som gratulerat genom mejl, sms och meddelanden. Du som gjort min lördag så fantastisk. Stort tack till dig från botten av mitt hjärta!

Ny vecka och dags för höstkickoff med jobbet – dags för andra halvlek 2019

Pontuz Löfgrens namnsignatur

Pontuz Löfgren, VD och fastighetsmäklare