Välkommen in i Pontuz och hans kollegors vardag och fritid. Här bjuds du på aktuella händelser, tips och råd, funderingar och tyckanden och mycket annat som faller dem in att dela med sig om. Ofta är det Pontuz själv som skriver, men då och då hoppar någon medarbetare in som gästbloggare. Mycket nöje!

[email protected]

Jantelag, stolthet och gemenskap

Pontuz LöfgrenPontuz Löfgren, VD och fastighetsmäklare 2017-07-26

Att lära känna nya människor med annan prestigegrund, i en annan ålder och med en annan historia – dessutom på den plats där de själva har sina rötter – är alltid lika spännande. Dagens blogginlägg handlar om ett möte med mina mallorcanska vänner Joanna och Carlos, ett par i 70-års åldern. Vi pratar mycket och ofta om hur olika våra liv ser ut i Sverige och på Mallorca.

Trots att vi är olika generationer har vi bägge en bakgrund i fastighetsbranschen. Carlos och Joanna var stora entreprenörer på ön och var med under den stora byggboomen. De har en bakgrund med försäljningar till spanska kungafamiljen, visningar för Lady Di, uthyrning till Julio Iglesias och så vidare. Men när kraschen i Spanien kom så raserades mycket och det gjorde det i en ålder då det är svårt att jobba upp någonting ytterligare en gång. Carlos visar mig bilder på hotellprojekt i Grekland han vill ge sig in på. ”Fastighetsblodet går aldrig ur mina ådror”, säger han. Han vill sluta på ett annat vis – han vill sluta med en triumf, med en bra affär.

Tyvärr blir det nog inte så. Det handlar om stolthet, inte om pengar. Och mycket är just stolthet här, stolthet men inte prestige. Vad någon har på banken pratar man inte om men gärna om vad man har uträttat. Jag berättar om den svenska jantelagen, och det var det mest korkade de hade hört talas om. ”Hur ska svenska barn få förebilder om ingen pratar om de som det har gått bra för, vem ska de se upp till, vem ska de följa?” Vi pratar om pensionärslivet på Mallorca. Joanna älskar livet, vännerna, umgänget med alla väninnorna.

Det lilla de äter till frukost äter de hemma tillsammans. Sedan träffar Joanna sina väninnor medan Carlos tar första rundan till kafeterian för att prata om gårdagens och dagens händelser med sina vänner. Någon lunch är inte att tala om men gärna en lugn stunds vila mitt på dagen.

Kvällarna fördrivs med vännerna igen – nu är alla tillsammans, över generationsgränserna. Det är så man tar hand om sina äldre, delar med sig av erfarenheter och bygger upp respekt för varandra. De kan inte minnas när de senast satt hemma två kvällar i rad. Man umgås ute tillsammans på någon enklare restaurang i närheten. Ingen kvinna ska behöva vara värdinna bara för att man träffas – nej, alla ska kunna vara med.

Jag berättar om Sverige och att restaurangbesök för många pensionärer tyvärr är sällsynt. Carlos tycker vi är ett fattigt folk trots att vi har det nästan bäst ekonomiskt ställt i världen. Vad hjälper det att vara rik på pengar när man är fattig på gemenskap? Hur kan yngre familjemedlemmar låta de äldre sitta själva?

Carlos tycker jag ska bli politiker och ändra på en massa saker i Sverige. Så mycket i skatt och så dålig leverans tillbaka, säger han. Jag säger att det är för sent för mig att bli politiker. Politikerkarriären börjar i tonåren med ungdomsförbund, sedan måste man hålla sig utanför arbetslivet – så blir man politiker. Vi skrattar gott. Nya människor kommer och sätter sig ner, vi får nya vänner och jag börjar längta efter mina hemma i Sverige som vi ska hänga med när vi blir äldre… oavsett om det blir här eller i Sverige.

Pontuz Löfgrens namnsignatur

Pontuz Löfgren, VD och fastighetsmäklare