Kattungar, rävjakt och Pokemon

Skrevs den 3 augusti 2016

”Det är väl nu, pappa, som du ska berätta att det var på just de här stenmurarna du sprang barfota redan som sjuåring för att komma till granngården där du hjälpte till alla somrar? Eller att det var här på åkrarna, där det förr var jättestora jordgubbsodlingar, som du fick lära dig vad arbete var för något?”

Vi har just svängt ner på den lilla, håliga grusvägen och barnen skrattar i bilen. Stenmurarna som följer vägen var gigantiskt höga när jag var barn. I alla fall tyckte jag det då. Och varje mellanrum mellan stenarna var en fara.  

Jag börjar skönja flaggstången, det röda takteglet, hönshuset, ladugårdens plåttak, brygghuset och rännebroa. Sakta kör vi in på gården och gånggrusets ljud hörs under bilen. Dofterna som möter mig när jag öppnar bildörren låter hjärnan snabbt uppfatta var vi är och plockar fram minnen på näthinnan. Barnen springer upp till huset och möts av farmors famn och av farfars något burdusa, men kärleksfulla, skratt.

Själv går jag ett varv och tänker på min barndoms somrar. Då när det fanns djur på gården (gårdshusen användes på den tiden av bonden Gunnar som ägde granngården) och jag inledde dagen med att springa ner för att kolla om alla morgonrutiner var klara i ladugården eller om jag kunde hjälpa till med något. Eller när jag var 13-14 år och fick ett ”riktigt” sommarjobb på granngården, vilket innebar att sätta sig i traktorn (på den tiden var kunskapen att kunna köra maskinerna viktigare än åldern) och börja köra in hö. Kanske jag rentav backar bandet ännu längre, till när det var så mörkt att fladdermössen ven kring öronen när min storebror och jag gick hem från sjön på kvällen med bambuspöna över axeln.

Minnen bubblar upp och jag tror aldrig att jag hade tråkigt på mina tidiga sommarlov. Jag var ute i skogen eller på gården och det fanns alltid något att hitta på. Och kanske är det just ”hitta påandet” som blivit något annat idag. Kanske är jakten på Pokemon lika fostrande som att leta efter nyfödda kattungar i ladugården eller sitta och lurpassa på räven som klippt tre höns på en vecka? Jag säger inte att det ena eller det andra är rätt eller fel, jag säger bara att det är annorlunda.

Min mamma var orolig för att jag hade en släng av ADHD när jag var barn. Den lilla nyheten fick jag veta idag, sisådär 35 år senare... Och kanske har jag, eller har haft, någon liten kombination av bokstäver. Eller var jag bara lite mer aktiv än andra barn, även om all energi inte gick år till bra saker – den räckte till en hel del pojkstreck också.

Det som slog mig när jag hörde detta vid middagsbordet var att de av mina vänner som är duktiga entreprenörer har just en liten bokstavssläng. Men kanske alla barn hade en liten släng då, när nyfikenhet, energi, påhittighet och uppfinningsrikedom inte hade något namn? Det kanske rentav var så att barnen var friskare då eftersom ingen tyckte det var konstigt med all energi? Barn med alla de egenskaperna jag räknade upp får en bokstavskombination idag, men kanske är det inte barnen det är fel på – kanske är det vi vuxna det är fel på; vi som sätter ihop bokstäverna? Och kanske är det ändå så att det var bättre förr när barn fick hitta på själva, utan att det måste finnas en Pokemon runt hörnet?