Klok, kunnig, förståndig eller smart?

Skrevs den 24 oktober 2018

"Det räcker inte med att vara klok, man måste kunna övertyga andra om att man är det". Det uttrycket myntade Tage Erlanders mångfacetterade minister Torsten Nilsson en gång i tiden. Och det ligger rätt mycket i detta, det har jag förstått nu när jag liksom trodde att den sanna klokheten med ålderns rätt hade infunnit sig på riktigt. Med åldern kommer ju klokhet, sägs det. Men icke.

Ta bara en så ”enkel” sak som att hjälpa barnen med läxorna. Ok, med elvaåringen funkar det fortfarande rätt bra så länge hon inte börjar ställa frågor om konstiga fåglar som hon gjorde häromdagen.

Min mellantjej går i nian och här börjar det bli svårare, vilket i sin tur kan bli lite pinsamt eftersom hon fortfarande verkligen vill att pappa ska kunna allt. Och mycket kan han, men uppenbarligen inte allt man ska kunna när man går i nian.

Min äldsta dotter går andra året på gymnasiets tekniska linje. Och här är det stenkört, vilket hon tack och lov är helt införstådd med. Så hon frågar inte om hjälp längre utan berättar istället en massa saker som jag aldrig haft en susning om.

Vad kommer då med åldern och vad är egentligen klokhet? Klokhet kan väl definieras som förstånd och intelligens. Och det hjälper inte mycket vid läxläsningen. För inte är väl kunskap detsamma som intelligens? Och det innebär ju då att bara förstånd kommer med åren. För intelligens kommer väl inte med åldern, eller?

Det kanske ändå är just förstånd vi ska bistå med som föräldrar och förebilder. Jag läste nämligen ett reportage (och blev duktigt irriterad) häromdagen där någon påstod att: ”Vi föräldrar måste kunna lita på att skolan tar sitt ansvar och införlivar förstånd, respekt och klokhet hos våra barn. Då behöver vi föräldrar inte vara oroliga för att våra barn kommer ur skolan utan goda kunskaper.”

Men personen blandar äpplen och päron! Jag är ju övertygad om att ifall vi föräldrar tar vårt ansvar och ger våra barn förstånd, respekt och klokhet så kan skolan ägna sig åt undervisningen. Och då skulle vi slippa mycket av det elände vi idag ser bland våra barn och ungdomar.

Vi läser dagligen om de problem vi har bland ungdomarna bara här i Kalmar. Och ansvaret ligger hos oss vuxna – inte hos skolan. Barn och ungdomar behöver förebilder och vuxna som tar sitt ansvar. Så nästa vecka ska jag dra mitt strå till stacken för ett bättre Kalmar genom att medverka på en av trygghetsvandringarna som sker i Kalmar centrum på kvällar och nätter. Ingen kan göra allt men alla kan göra något – inte bara för våra egna barn utan även för andras barn och deras framtid.