Konsten att säga ifrån

Skrevs den 28 maj 2014

Vet ni vad? I veckan som gick blev jag riktigt trött på mig själv vid ett par tillfällen. Jag tycker själv att jag har ett hyfsat civilkurage och jag är inte rädd för att stå för min åsikt, även om det ibland gör ont. Men det är två händelser förra veckan som jag skulle vilja göra om.

Den första skedde i måndags. Ofta står jag upp när jag arbetar och har då en fin utsikt över hörnet Västra Sjögatan/Fiskaregatan. Och när jag stod där i måndags passerade två, enligt dem själva väldigt coola, grabbar i övre tonåren. Bägge drack burkläsk. Precis utan för mitt fönster ställde plötsligt den ena killen ner sin urdruckna burk på trottoaren och gick vidare. Men hur i h-e tänkte han? Min första tanke var att springa ut och säga till honom men jag tvekade och sedan var de borta. Åh, vad jag ångrar det. Om vi inte säger ifrån så kommer killar som den här att strunta i alla regler och normer framöver.

Nästa grej är värre. I tisdag fyllde min underbara dotter Junie 11 år. En födelsedagspresent skulle hämtas på Team Sportia på Tullslätten. När vi gick mot bilen kom en ung kille och sprang förbi oss. Killen hade lite svårt att springa då han var lite kraftigt byggd, dessutom bar han sin skolväska. Han sprang mot busshållplatsen. Bussen stod kvar och han hade 25 meter kvar. Han verkligen kämpade för att hinna fram och åka med. Han hann fram precis när dörrarna stängdes. Han knackade på. Bussen stod kvar, hade inte blinkat ut och ändå öppnade inte chauffören. Bussen körde iväg och killen ”sprang med” ett par meter, snubblade på trottoaren och föll pladask. Han skrapade sig men kunde lika gärna ha ramlat under bussen, som körde vidare. Vi hoppade in i bilen och barnen undrade givetvis varför killen trillade och varför chauffören inte stannade. Vi skulle till Södercentrum för att handla och kom då ikapp bussen efter några minuter. Den stannade utanför Wasaskolan. Jag tänkte stanna bilen framför bussen och ta ett rejält snack med chauffören men jag tvekade med barnen i bilen. Åh, vad jag ångrar det. Så till dig, lille gråhårige man i sextioårsåldern som körde buss 403 vid strax efter 17 tisdagen den 20 maj: Hur tänkte du? Vad ska mina barn tro? Vad tänkte alla i bussen? Varför sa ingen något? Varför sa inte jag något?

Enligt Wikipedia så innebär civilkurage ”Att ha mod att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk, förmågan att stå upp för sina värderingar, trots vetskap om öppet eller latent motstånd från omgivningen.”

En sak som är närbesläktad med civilkurage är att göra sin röst hörd. Jag röstade i söndags, för jag vill inte kunna skylla på systemet om jag inte ens försökt att påverka det genom min rösträtt. Med ovanstående rader hoppas jag att vi alla kan enas om att vi måste stå upp. Våga säga ifrån. Jag ska aldrig mer ångra att jag inte sade ifrån – jag ska alltid göra det från och med nu. Jag tror att både jag och samhället mår bättre då.

Min vecka har annars varit:

Elvaårskalas för dottern och hennes härliga kompisar.

Stormöte med kontoret och tankar inför de sista dagarna denna månad – maj blir med stor sannolikhet den bästa vi presterat någonsin.

En ny dansresa – denna gång till Göteborg, och oj så skoj det blev. Dottern på pallen och avancemang till Guldklass i discodans. Resan gick lättare hem från Göteborg än från Västerås förra helgen, om jag säger så. Så nu tar vi lite sommarledigt från tävlandet

Och veckan som kommer innebär:

Att vi tillsammans på kontoret når våra mål med fortsatt hög kvalitet.

Att jag gör en bra marathondebut i Stockholm på lördag.

Att jag ska ha roligt på jobbet, att jag tar rätt beslut, att jag visar civilkurage och att även alla ni som läser de här raderna får en underbar vecka!

Nästa vecka vecka får ni lära känna duktiga Ulrika Hjort lite bättre - här i bloggen, på Instagram och Facebook

Allt gott/Pontuz