Krampkänning, hällregn och brännmaneter

Skrevs den 11 maj 2016

Jag vaknar av smattret av regn som slår mot fönsterluckorna samtidigt som vattnet porlar i stuprännorna utanför. Kollar snabbt på klockan. Hon är 01.23. Det är tre timmar kvar till det är dags att stiga upp. Och det blir tre timmar i det där jobbiga tillståndet mittemellan sömn och sömndrucken oro. När klockan väl ringer är det mest en befrielse och jag tassar försiktigt ner till köket. Det är kolsvart ute, regnet bokstavligen öser ner, termometern visar 13 grader och det tre och en halv timme kvar till starten på Ironman Mallorca 70.3. (70.3 står för halvdistans: 2 km simning, 9 mil cykel och 21 km löpning.) Jag börjar kunna morgonproceduren nu efter fem genomförda Ironman, men likväl går jag igenom allt i huvudet gång på gång.

Jag sätter mig i bilen och börjar köra den timslånga bilresan från Port Adriano på sydvästra delen upp till Alcudia i norr där tävlingen går. Tankarna far i huvudet under bilresan: varför, varför, varför håller jag på med det här? Jag känner en klump i magen och är inte alls taggad; ensam i en bil genom kolsvart mallorcansk landsbygd, sinnesstämningen melankolisk, dåliga förberedelser efter en ihärdig förkylning och så det jävla vädret dessutom. Jag tror aldrig jag har sett så mycket regn på Mallorca någonsin. Bläää!

Jag hittar en gyttjig plats att parkera bilen på nära startområdet. Möter upp Duracell-Johan som också ska tävla och som bor i Alcudia med sin familj den här veckan. Vi är i god tid så att vi kan fixa det sista med cyklarna innan det är dags att ta på sig våtdräkterna och gå till stranden. Regnet öser ner, 14 grader.

En ny startprocedur (likt Kalmar med rullande start) ska prövas och instruktioner ljuder på såväl spanska som engelska ur högtalarna. Här är det dock inte riktigt lika organiserat som i Kalmar, så vi står i startfållan och fryser i en timme före start. Regnet öser ner och det är fortfarande 14 grader.

Starten går och jag ser fram mot simningen då jag har fått lite nya mantran och instruktioner av Oskar ”Simcoachen” Anneborg. Kommer iväg hyfsat, lite stök som vanligt med händer och fötter när nästan 3 500 simmare ska iväg. Känner mig lugn och har ett skönt flyt. Men vid vändningen en kilometer ut i Medelhavet blåser det upp en del och dessutom lyckas ett gäng brännmaneter leta sig in i simgruppen vilket resulterade i en svullen fot, öra och haka. Jag kommer i alla fall upp på 44 min vilket är snabbare än någonsin för mig, utan att för den saken vara bra.

Lång löpning upp till växlingsområdet. Regnet öser ner och temperaturen är – ni gissade rätt – 14 grader. Upp på cykeln och iväg upp längst kusten. Som att cykla i en fontän med allt vatten som kommer såväl uppifrån som från cyklister som passeras. Och de är några stycken, närmare bestämt tar jag 1 400 placeringar på cyklingen, gött.

Det är en tuff cykling med nästan en timmes klättring innan det går utför, vilket inte gynnar mig och mina 95 kilo. Jag kraschade förra gången jag tävlade här och då var det torrt, så det fanns hjärnspöken redan innan jag kände till dagens förutsättningar. Nu var det såphalt i backarna på grund av regnet och så många startande på kort bana. Det är trångt och jag fegar nedför den här gången. Så det blir lite långsammare cykling än vanligt men kanske ändå ok efter förutsättningarna, för regnet öser ner och det är nu fantastiska 15 grader.

Jag kommer in och växlar till löpningen stel och kall som en frusen fiskpinne. Hade knutit växlingspåsen med löpargrejerna för hårt, och är nästan gråtfärdig innan jag får upp knuten med stelfrusna fingrar.

Ut på löpningen efter många om och men (växlingarna tog alldeles för lång tid) och känner snart att kylan gjort att jag krampar i nedre delen av ryggen. Jag kommer igång bra med kilometertider under fem minuter men får snart utnyttja vätskestationerna för att få loss krampkänningen. Jag har inga sköna tankar mitt i löpningen men bestämmer mig för att genomföra loppet och får en sluttid på 5.48. Regnet fortsätter att ösa ner och det är 15 grader.

Jag tror varken jag skriver om sluttiden eller vädret på vykortet hem, men som de rutinerade pojkarna säger: ”En målgång i Ironman är alltid en Ironman”. Duracell-Johan hade ungefär samma upplevelse och kom in på i princip samma tid. Bägge är dock rätt tacksamma för att vi inte som väldigt många andra fick åka ambulans ned från Lluc-berget.

Tack alla ni som följt oss via nätet, lyckönskat och gratulerat på sociala media och tack alla ni som var på plats och hejade, för det var faktiska rätt många kända ansikten och röster! Och givetvis till världens bästa supportteam med Junie, Emil och Adriana som stod ut i regnet och gav mig energi!

Vi syns hemma i varma Sverige /Pontuz