Bloggen

​Let´s Dance

Skrevs den 6 oktober 2020

Då var vi inne i rutinerna igen efter ett sju månader långt coviduppehåll i discodansvärlden. Så jag köper lite färdkost, hämtar dottern och danskompisen Isabell (tillika bästa vännen) på skolan så fort de slutat denna fredag eftermiddag. Vi åker vidare och hämtar upp Isabells pappa Henric hos Sveriges största bilhandlare i sin genre och styr färden norrut sisådär knappa 40 mil, för att sent fredag kväll checka in på hotellet och börja förberedelserna inför lördagens discodanstävling.

Jag har gjort det här i nästan tio år nu (det började med äldsta dottern Linnie 2010/2011) och jag ska inte sticka under stolen med att det tar mycket tid – men det ger så mycket tillbaka. Vi har fyra timmar enkel resa i bilen med diskussioner om allt vad livet innehåller, inklusive dansuppsnack med döttrarna. Vi hinner avhandla rätt mycket på dit- och hemresan. En sådan här resa innehåller så mycket tillsammans med tjejerna: fikastopp, incheckning på bra men oftast mindre bra hotell, fixa hår, sminka, sätta lösögonfransar, stilla nerver, se till att mat och dryck tas in, uppvärmning, sista kollen av dansdräkten, uppvärmning igen, laddning, glädje, sorg, tröst…

Sporten i sig är speciell. Fyra domare ska bedöma ett tiotal dansare i två minuter. Två minuter med absolut maxpuls från första sekund med splithopp, avancerade kombinationer, snabba fötter, spagathopp och sträckta armar. Det är drygt trettio startande i helgens tävling. Tjugo går vidare till kvartsfinal medan resten får åka hem efter bara två minuters framträdande.

Både Fidelie och Isabell går vidare och efter några minuters vila är det dags för kvartsfinal. Nya bedömningar och ett tiotal vidare till semifinal. Fidelie vidare men där tar det stopp den här helgen, vilket ändå är bra i Sveriges näst högsta dansdivision. Vad som är tråkigt den här gången är att vi föräldrar inte får gå in i hallen på grund av coronarestriktionerna – där släpps bara dansarna in. Så jag och Hence får sitta i bilen precis utanför hallen och följa den livestreamade tävlingen på andra sidan tegelväggen i våra mobiler. Såå frustrerande!

Vi får sex minuters dans, 80 mil i bilen, åtta timmars diskussioner, ett dygn då vi lever i total symbios. Jag har förmånen att ha den här typen av kvalitetstid med min dotter ett par helger i månaden och det är nog är få pappor till tonårsdöttrar förunnat. Danspappan Hence (med flera) får jag som bonus.

För att få balans i hela livshjulet är det här ett fantastiskt andningshål.

Men nu är det en ny vecka, då vi bland annat kommer att presentera en ny mäklare vilket vi är jätteglada för – en närmare presentation kommer snart. Dessutom kommer jag att avsluta veckan med en weekend på Mallorca, dit jag äntligen får åka med underbart sällskap. Jag har en stor längtan efter det som fungerar som ett annat av mina viktiga andningshål och energiladdare.

Pontuz Löfgrens namnsignatur