Bloggen

MAGI I DE MALLORCANSKA BERGEN

Skrevs den 2 juli 2019

Jag drar skjutdörrarna år sidorna och drar in ett djupt andetag. Klockan har inte hunnit slå sju och solen har orkat sig upp en bit. Luften är lite tung och fuktig efter natten, det doftar från vår lilla köksträdgård, fåglarna sjunger en bit bort, termometern visar redan 29 grader och jag känner att detta kommer bli en magisk dag uppe i bergen.

Jag drar skjutdörrarna år sidorna och drar in ett djupt andetag. Klockan har inte hunnit slå sju och solen har orkat sig upp en bit. Luften är lite tung och fuktig efter natten, det doftar från vår lilla köksträdgård, fåglarna sjunger en bit bort, termometern visar redan 29 grader och jag känner att detta kommer bli en magisk dag uppe i bergen.

Efter en kopp kaffe på terrassen stänger jag tyst dörren bakom mig för att inte väcka familjen. Jag klickar i fötterna i pedalerna och rullar ut på tomma och tysta vägar. Rullar norrut, genom små jordbrukslotter och apelsinodlingar, vidare förbi vingården Santa Catarinas nyplanterade vinodlingar och upp mot Andratx och de Tramuntanska bergen.

Backen upp mot första bergstoppen tar nästan trettio minuter att bestiga. När jag cyklar så här fyra-fem timmar ensam i bergen, och stundtals pressas av trötthet och värme, så kommer de där tankarna som det annars inte finns utrymme för. Jag skulle unna alla att få de här stunderna. För många människor är ensamhet något skrämmande. För mig är det nödvändig tid för reflexion.

Efter mycket uppförjobb når jag efter ett par timmar den pittoreska byn Estellencs. Jag ställer cykeln utanför den lilla butiken ”Un poc de tot” (lite av varje). Den lilla söta damen sitter på sin lilla pall i butiken och kollar på någon spansk såpa på sin tjockteve, hörseln är nog inte den bästa. Hon skakar på huvudet när hon ser att jag fyller all vätska jag köpt i mina tomma cykelflaskor. Hon ber mig vara försiktig i värmen, vilket jag lovar.

Jag fortsätter upp genom bergsbyar och bjuds på milsvida vyer över havet. Byarna börjar så smått vakna till. Jag stannar och tar lite bilder som jag skickar till mina träningsvänner hemma. Jag samlar kraft i utförskörningarna och låter medarbetarna hemma passera en efter en i mina tankar. Jag tänker utveckling, förenklingar av arbetssätt, outnyttjad potential och målbilder innan jag svänger av till höger vid museet i La Granja. Det är riktigt varmt nu och flaskorna blir lätta alldeles för fort.

Jag passerar några tyska cyklister och förstår snabbt att det är många som har det tuffare än vad jag har det just nu. Jag erbjuder dem vatten vilket en av dem tar emot. Jag förklarar att de har ungefär en halvtimma till Puigpunyent där de kan köpa dricka. På sista bergstoppen före Puigpunyent ligger ett litet stenhus där en något excentrisk man i långt grått hår brukar sälja nypressad juice. Idag utför han istället trädgårdsarbete helt naken tillsammans med en lika naken dam – jag stannar inte och frågade efter juice idag…

Sista backen innan jag kommer hem är alltid värst trots att den varken är brantast eller längst – den mentala biten spelar in, precis som den kommer göra på Ironman i Kalmar den 17 augusti. Men nu är mitt långpass över och jag har löst vissa problem och förädlat vissa idéer, men vet också att jag redan glömt mängder av bra tankar, klokheter och smarta lösningar. Men jag vet att det tankarna kommer att återvända under nästa långrunda så jag passar på att plocka ner dem då istället… eller gången därpå.

Pontuz Löfgrens namnsignatur